• Franskbrödbullen hos Strömfors

    Posted on oktober 15, 2018 by in Allmänt filosofiskt, Konst och kultur
    IMG_8796

    Idag lekte jag på kursen att jag var Isaac Grünewald. Det var härligt, inte minst i mötet med pastellkritorna som spädde på nostalgin. Den här sortens kritor var min favorit som barn.

    Jag går på teckningskurs i Limhamn. Varje måndag träffar jag och sju andra vår lärare Michaela på Folkets hus i Limhamn (läs gärna om husets historia, inte minst Gustav Wibergs text). Det är en helt underbar miljö, riktigt 50-tal och jag förflyttas tillbaka till min barndom varje gång. 

    På väg ner till Limhamn kör jag förbi Stjärnplan nära mitt barndomshem. Ni vet inte var det ligger men det är inte viktigt. Det som är viktigt är att det är nära Strömfors speceriaffär som var ”vår” speceriaffär. Här fanns en flakmoped som körde ut varor som kunderna i kvarteren intill beställde hem. 

    Idag kom en blixtassociation, eller ett blixtsnabbt minne, när jag körde förbi Strömfors: 

    Vi hade konto i affären. Jag vet inte om man kallade det så, man sa att man skrev upp det. Ibland kunde mamma säga till mig att jag skulle handla något i affären och ”be dom skriva upp det”. 

    Jag lärde mig av mina klasskamrater på lågstadiet att det var gott med franskbrödbulle. Hemma fick jag aldrig sådana (snyft!!) för mamma köpte lite präktigare bröd som förmodligen var nyttigare. Men jag fick smaka på de där bullarna som klasskamraterna ibland hade med till skolan och jag ville också ha en. Fast jag hade inte de 20 ören som bullar kostade då.

    En dag tänkte jag: Tänk om jag skulle kunna få en bulle om jag lurades? Att luras var något jag var rätt ovan vid och faktiskt hade rätt svårt för. Men kanske jag skulle pröva och använda mig av familjen Salomonssons konto för min drömbulle: 

    Jag tågar in i affären: 

    ”Goddag, mamma har bett mig att köpa en franskbrödbulle. Ni ska skriva upp det på vårt konto.”

    En fundersam blick från herr Strömfors. 

    ”Anä, det tror jag inte fru Salomonsson har bett om. Stämmer verkligen det? Ska vi ringa och fråga henne?”

    Jag rodnar eller vad jag gör i denna ålder. Jag skäms. Skäms …

    Idag när jag tänker på den här historien kan jag inte minnas hur jag tog mig ut ur affären. Minnet väcker rätt starka känslor, inte minst vid minnet av skammen. 

    Men jag kan också minnas att det nog var efter det här som jag utvecklade min förmåga att luras. Visserligen mest i oförargliga sammanhang som att spela bluff men också i kanske mer raffinerade sammanhang. 

    Så starka minnen platser kan sätta igång! Att vara tillbaks i min barndoms trakter har varit rätt underbart. Jag minns alla gatunamn, känner igen hus och gators krökar och tänker att   – – –    barndomen is the shit.

    Pardon my language, men så är det! 

    ****

    En helt annan sak, hör ni ni. Jag har lagt ut/in nya bilder i MÅLAT. Kolla gärna där! 

2 Responses so far.

  1. Tetta skriver:

    Så fina minnen din kurs i Limhamn för upp och så gärna jag hade kommit med dig! Jag kommer också väl ihåg Strömfors Speceri, fast jag kan inte erinra mig bullar utan endast fransbrödlimpa (i bästa fall) och oftare grovbröds limpa. Bullarna kommer jag ihåg från bageriet vid slutet av Transtigen dit vi fick gå och handla färska bullar vid speciella tillfälle dom t.ex. till strandutflykt på söndagar. Minnen från en annan tid och en annan värld!

  2. Eva Nygren skriver:

    Ja, det griper verkligen tag i en. Jag kör utmed Erikslustvägen och förbi Stjärnplan, ner till Limhamn. Alla svängar, gatunamn, speciella hus som jag minns med känslan de gav. Helt fantastiskt. Och som jag skrev, man blir så medveten om vilken fantastisk tid barndomen är på det vis man är så öppen för intryck. Jag vet inte om jag minns bageriet på Transtigen. Var låg det?


%d bloggare gillar detta: