Det tredje riket och min nya lästeknik

Jag har utvecklat en ny lästeknik. Alltså ny för mig.

Eftersom jag läser så fort så känns det som texten ibland liksom glider mig ur händerna. Har svårt att ta det lugnt vid första läsningen. Det kan därför vara bra för mig att läsa om. Vid andra läsningen är det som att något annat är påkopplat i min hjärna. Det blir mindre om vad som händer, mer om hur det berättas.

Så har jag gjort med några böcker på senaste tiden. Senast med Knausgårds ”Det tredje riket”.   

Den här romanen beskriver ett tiotal personer varav några förekommer i de föregående böckerna i serien, ”Morgonstjärnan” och ”Vargarna från evighetens skog”. De är vitt skilda, från Tove med sin bipolära sjukdom, vars livsvillkor gestaltas på tre ställen i boken, till Syvert som vi känner till från första boken. 

Line är den i den här boken som nog gör starkast intryck på mig. Hon är 19 år, förälskar sig i Valdemar som är vacker och lite mystisk. Han håller henne både nära och en bit ifrån vilket jag kan känna igen som oerhört spännande utifrån minnet av 19-åringen i mig. 

En är utredare hos polisen, Geir heter han. Han är ett riktigt äckel, har fru och barn och en annan kvinna on the side, två liv som han lätt jonglerar med. 

Syvert känner vi redan från ”Morgonstjärnan”, han finns också med i andra boken och i denna. Böckerna ska vara fristående men det ger säkerligen en större läsupplevelse att möta karaktärerna igen. Och Syvert känns nästan om en bekant. 

Det är intressanta personligheter, de skildras till sitt yttre, ibland hur de tänker, inte sällan hur de klär sig och ofta hur och vad de äter. 

Och så är det då det lätt metafysiska, det lätt surrealistiska. Det handlar om stjärnan som plötsligt syns på himlen. Det handlar om många dagar utan att någon dör i landet. Det handlar om patienten Ramsvik som bedömts vara hjärndöd men vars tankar vi får följa under en kort tid, en mycket stark beskrivning. Den här nivån i Knausgårds böcker blir starkare och starkare och jag ser det som en förundran och undran kring livet, som jag delar med den norskfödde författaren. 

När jag söker på ”Knausgård” i min egen blogg så blir jag varse hur oerhört mycket jag läst Knausgård, associerat till Knausgård och tänkt kring Knausgård. 

Vad är det som är så tilltalande? Ja, i den här romanen är det helt klart karaktärerna som är så spännande. Hur han väver ihop, hur han lyckas göra dem så mångsidiga och mänskliga. Och så det där med stjärnan. Som får en att undra. Och tänka. 

En riktigt skicklig berättare. 

Relaterade bilder: