• Parasit, en skruvad och omtumlande film

    Posted on januari 11, 2020 by in Konst och kultur

    _DSC6519Det är ett tag sedan vi gick på bio när vi kommer iväg till Victoriabiografen på Götgatan. Visningens sista två biljetter blir våra och det är först efteråt som jag inser att vårt förra biobesök var för att se ”Sorry, we missed you” av Ken Loach. 

    Filmen ”Parasit” av Bon Joon Ho har dock en annan tonart. Då Ken Loachs film är klassiskt socialrealistisk med den äran, är detta en skruvad historia som på ett lätt hisnande sätt drar oss, båda bokstavligen och bildligen, ned i de eländigas värld, där det är fuktigt, skitigt och trångt. Där Ken Loach rakt på visar oss effekterna av gig-ekonomin, tar Bon Joon Ho med oss på en hisnande resa till underjorden, till en början med ett beskt skratt. 

    Inledningsvis möter vi familjen Kim i deras källarvåning där de sitter inklämda i en sunkig källarhåla där det kissas utanför deras fönster och wifi snos från grannen. Familjen får in pengar på att vika pizzakartonger, och det räcker knappt till bröd för dagen, bröd i plastpåse som samsas med en kackerlacka på bordet.

    När sonen lyckas få jobb som privatlärare i en rik familj, drar han hungrigt in resten av familjen så att snart alla fyra är anställda där. Den familjen bor, som i skarp kontrast, i ett enormt hus som knappt kan överblickas med stora tomma ytor. Mamman i familjen är trött, hjälplös och hjälpsökande med en oengagerad upptagen man och i den här kilen lyckas familjen Kim ta sig in. 

    Efterhand skruvas handlingen och stämningen åt i den här omtumlande filmen. Det visar sig att också i det här flotta huset finns det en källare, en källare som innehåller hemligheter. Det blir mer och mer uppenbart att familjen Kims sug och längtan efter pengar och materiell standard kommer till ett högt pris. 

    Men också familjen Park är en sorts parasiter. De klarar sig inte utan sina hjälpredor. Chauffören som tar familjefadern vart han vill, hans dotter som ger någon sorts kvasipsykologisk hjälp åt en son som mest verkar övergiven. Sonen i familjen Kim som tar hand om dottern Park. Allt för att föräldrarna ska slippa själva ta ansvar. 

    Det skruvas åt och jag får en klump i magen. Det är många bilder som fastnar, mycket som lägger sig i skallen på mig och mina associationer går faktiskts både till Loach, enligt ovan, till Dickens, till Succession, och också till Roy Andersson.

    Det pratas mycket om lukt. De rika tycker att de fattiga luktar. En tydlig bild för främlingsskapet men också annat. Raseriet växer hos den frustrerade patriarken Kim när han ser till vilket pris han har tagit sig uppåt i ett samhälle där lyckan tros finnas i pengar.

    Jag tycker att ni ska se den filmen. Den är stark och den har ett viktigt budskap. Och det är intressant att se en film från en annan del av världen och se att man brottas med samma frågor där som här. 

4 Responses so far.

  1. Bert skriver:

    Tack för tips.

  2. Maria skriver:

    Hoppas få se både Loach och Parasit. Inte alla filmer kommer till den här stan… Jag har sett de flesta av Loach menibland gör de så ont att jag inte orkar, tyvärr…

    • Eva Nygren skriver:

      Ken Loachs film gör inte ont, den är bara bra. Och den här, Parasit, tror jag du skulle gilla. Ta med syrran när du är i Lund, vetja!


%d bloggare gillar detta: