• Är det ute att palla äpplen?

    Posted on september 15, 2020 by in Konst och kultur

    Utanför vårt hus står ett äppelträd. Ett Gravensteiner.

    När vi flyttade in här 1984, in i ett nybyggt hus med en lerig trädgård, så bestämde vi att våra döda pappor skulle få varsitt träd. Mats pappa Bertil fick ett Gravensteiner (ett träd känt sedan 1600-talet!) och min pappa Isse ett sviskonplommonträd (ett liknande träd hade vi i vår trädgård när jag var barn).

    Plommonträdet fick efter rätt många år någon sjuka, till vår stora sorg, men Gravensteiner-trädet finns kvar. Det ger ofta en riklig skörd och framför allt Mats njuter av den återkommande syrliga ätupplevelsen.

    Vi har sagt till våra grannar att ”vi kan inte äta all frukt, ta för er!” Men det händer inte mycket på den fronten. Kanske är de för artiga? Är de rädda att vi ska tycka att de pallar? Pallar de inte den tanken?

    För: Ingen pallar ju äpplen längre! Inga barn ses smyga runt vårt träd på jakt efter ett på lagom höjd hängande äpple, ingen kommer när det skymmer och snor ett rödrandigt vackert äpple. Ingen pallar våra äpplen.

    Vad kan detta bero på? Det känns som att ett äpple när jag var barn för 60 år sedan stod för något annat än det verkar göra idag. Det stod kanske för ett mål mat, för något sött, för något gott. Kanske har barn idag mer inrutade måltider. Jag vet inte. Men det känns märkligt att inga barn kastar längtansfulla blickar på våra vackra äpplen!

    Som barn blev jag ”hetsad” av några klasskamrater att palla äpplen i en trädgård nära oss. För dem var det inte så självklart med trädgårdsfrukt som det var för mig som bodde i hus med stor trädgård och jag behövde således (funkar inte det ordet bra här? Hör på Klas Östergren när han pratar om ”luguber” i Babel!) egentligen inte palla någon frukt alls. Men jag skulle göra det, bestämt av dem, för att visa att jag vågade. Jag kan än idag minnas hur långt det verkade fram till trädet jag skulle palla ifrån, från där jag stod utanför staketet och blickade in mot the crime scene.

    Ja, som ni förstår uppmuntrar jag härmed till pallning. Kom hit och palla på, gamla och unga.

    Vill du höra om ordet ”palla” så lyssna här!

4 Responses so far.

  1. Gravensteiner, mums! Det är en sort vi saknade i mitt barndomshem, så den har fått en speciell status för mig.
    Mikael och Stina, som jag besökte på min cykeltur, planterade två äppelträd 1992, när de flyttade in. Dessa var översållade av solbelyst vacker frukt. Goda dessutom.
    Jag har ett liknande pallaminne från åk. 3. Jag blev hetsad att tillsammans med ett par andra palla plommon. Ägaren upptäckte oss och klagade till skolan, och vi fick en uppsträckning i klassrummet. Ett jobbigt minne, mest att jag lät mig pressas att göra något, som jag egentligen inte ville.
    F ö kunde jag bli populär genom att ta med äpplen från våra många äppelträd och dela ut i skolbussen. Men, nej, det skulle nog inte imponera på dagens ungdom!
    Äpplen har förblivit min favoritfrukt, som jag äter varje dag, så jag skulle gärna plocka🙂👍

  2. Monica Rosberg skriver:

    Märkliga barn idag, Det var ju ett stort nöje att palla både äpplen o plommon i min ungdom. Nu sitter de förmodligen o surfar på sina mobiler istället, stackars dom. De måste ha tråkigt.

  3. Eva Nygren skriver:

    Hej Tobbe, så synd att du bor en bra bit bort, då. Jag hade samma känsla, obehag inför att pressas göra något. En sak som kanske får sparas till ett annat sammanhang, är att jag faktiskt inte minns om jag pallade alls! Kan det ha varit så att jag ”slapp” eftersom jag sa att vi hade frukt hemma? Eller har jag förträngt själva stölden. Detta, som mycket annat som hör till det förgångna, kommer jag aldrig säkert få veta svaret på!

  4. Eva Nygren skriver:

    Visst är det konstigt, Monica? Jag har tänkt i de banorna också, att de sitter inne och inte har koll på grannars trädgårdar. Synd om dem!


%d bloggare gillar detta: