Poeten Ka

Den mörke mannen sitter och tittar rakt fram. Han ser oerhört ledsen ut. Ansiktet får mig direkt att tänka på poeten Ka, i Ohran Pamuks ”Snö” som jag precis har läst ut. Fastän jag befinner mig en bit bort ser jag hur mannens ansikte blir mer och mer förtvivlat och jag funderar över vad jag ska göra om han brister i gråt. Vill han vara ensam, ska jag rusa fram och fråga vad det är, försöka trösta honom?

En stund senare står han och talar med en annan man och båda skrattar. De ser ut som vilka andra medelålders personer som helst och vi är alla där, på Nautilus gym, för att träna.

Jag ser mannen igen senare under mitt träningspass. Ofta sitter han och stirrar rakt ut, utan att fästa blicken på något. Jag förstår något om poeten Ka, huvudpersonen i ”Snö” när jag tittar på honom och också något om min egen reaktion på Ka. Men jag förstår också, när jag senare ser hur mannen tar i något våldsamt när han tränar på maskinerna, att skälet till att han ser så lidande ut, förmodligen är att hans muskler är svagare än han har hoppats.

Eller inte. Kanske är det ett lidande, ett känslomässigt lidande jag bevittnar? Det är svårt att veta. Men jag inser att boken som jag har läst har gjort starkt intryck på mig. Ka finns i mig.

Relaterade bilder: