-
En film som jag önskar att jag inte hade sett
Posted on december 6, 2007 by Eva Nygren in Konst och kulturPå bussen hem efter att ha sett rumänska filmen 4 månader, 3 veckor och 2 dagar, så märker jag att jag knappt mäktar med att tänka på filmen. Den bitvis nästan över-realistiska filmen, med scener som kan göra vem som helst till abortmotståndare, är plågsam om än mycket stark. De två flickorna i filmen, varav den ena ska göra en illegal abort, blir kränkta på ett brutalt och chockerande sätt, och det är kanske den ena unga kvinnans reaktion på denna kränkning, som förändrar och kyler ned henne, som gör starkast intryck på mig, mycket för att jag tänker mig att detta är en känsla som kommer att plåga henne hela livet.
Miljöerna i Ceaucescus och Securitates Rumänien beskrivs som nästan dystopiska vilket de tyvärr inte är utan helt säkert trovärdiga för situationen i Rumänien vid denna tid, med gråa, fattiga miljöer, total övervakning som gör att till exempel unga kvinnor måste registrera sina menstruationer. Det finns en svart marknad för allt, även uppenbarligen aborter, och människor korrumperas i denna tillvaro där allting har ett mycket tydligt pris. De unga kvinnorna är ofria i ett samhälle där både preventivmedel och abort är illegalt och det är en stark scen när den unga huvudpersonen talar med sin pojkvän för att få honom att tala om hur han skulle ställa sig om HON blev gravid.
Det är ingen dålig film. Den är intressant filmad och bitvis oerhört välspelad. Men jag tyckte att den var mycket svår att se. Svårt att inte själv bli kyld av och lämnad med en klump i magen.
Läs SvD, Sydsvenskan, DN. Alla recensenterna är mycket imponerade.
Andra bloggar om: Film, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar
Relaterade bilder:
Håller med om att det är en mycket obehaglig film, men samtidigt så välgjord och med en så långsamt upptrappad spänning. Undrar just varför man inte blir lika berörd av en våldsaction där likhögarna staplas på varandra?
Jag uppfattar att det är skildringen av den mardrömslika hotfullheten som ger en sån intensiv obehagskänsla. Ett samhälle med djup misstro mot sina medborgarare och med förmåga att locka fram det sämsta ur dem. Ändå finns det nån slags solidaritet. Cristian Mungiu är uppenbarligen en filmskapare att lägga på minnet.
Du har en god poäng med våldsaction – varför det inte inger samma obehagskänsla, helt sant. Jag tyckte våldet mot kropparna, både de sexuella övergreppen och ingreppet, var nästan outhärdligt, och som sagt, hur man såg hennes sätt att hantera det som hade skett, inom sig och i förhållande till pojkvännen.
Jag ska fundera över detta. Men hur ser du på det så grafiska återgivandet (för att citera någon recensent) av aborten?
”Grafiska återgivandet”? Att gå i detalj var väl en del av det som gjorde filmen så stark.
Däremot har jag svårt att förstå att någon skulle kunna bli abortmotståndare av filmen. Tvärtom – att det fortfarande finns samhällen som tvingar människor att bli så utsatta och maktlösa som flickorna i filmen känns outhärdligt.
I sammanhanget kan jag förresten tipsa om den ryska filmen ”Förvisningen” med bl a Marie Bonnevie. Inte samma påtagliga obehaglighet men mycket bra och framför allt så otroligt vackra bilder.
Återigen – man kan se det på flera sätt. Att så se det aborterade fostret tyckte jag väckte sådana känslor. Men tro, mig, jag är inte emot abort. Däremot, självklart, om de görs i månad 4, i tredje veckan, på dess andra dag.