Jag åker från ett soligt Lund klockan 11 och kommer till ett kallt Sundsvall några timmar senare. Tack och lov har jag läst väderprognosen som tyvärr stämmer – det är kallt och snön ligger fläckvis kvar på sluttningarna här uppe.
När jag har checkat in på mitt hotell tar jag en promenad i staden som jag besökte om sommaren för två år sedan. Då myllrade det av folk och vi tog en sväng i ett shoppande och livligt stadscentrum.
Nu är staden öde. Jag går runt och tittar och undrar om det är något speciellt på gång – för var är alla människor. "Är det ovanligt dött här just nu?" frågar jag mannen på Pressbyrån och får en lite sårad blick tillbaka. "Nä" kommer det lakoniskt. "Så här brukar det vara så här års".
På kvällen (den är lång här uppe) tar jag en promenad i en nu ännu mer övergiven stadskärna. Jag tar några bilder men måste sluta. Det är för kallt att ha kameran i hand utan handskar. Och nej, jag skojar ej.
Jag kollar runt lite i Sundsvalls tidnings webbupplaga när jag kommit in igen och druckit lite varmt te (jag förstår varför de har en varmvattenskokare på rummet). Där kan man bland annat läsa om reumatikern som trots sin sjudom har cyklat till Sundsvall från Malmö. En sådan bedrift!
Vilja är det vi går på.
Andra bloggar om: Sundsvall, reumatiker, kyla