-
30-åriga kriget
Posted on december 8, 2008 by Eva Nygren in Allmänt filosofisktNär Mats och jag talar om att det 9 december är 30 år sedan vi träffades så far journalisten eller Fan i honom och han säger, ”Du menar 30-åriga kriget?!”. Jag vet att han inte menar att det har varit ett trettioårigt krig, men han KAN bara inte låta bli att göra dessa ständiga ordassociationer, som journalist och som person med rätt rak kontakt med sin lite råa humor (ursäkta, Mats!).
Men hans register av komplimanger, för sådana har jag fått ibland, är också rätt, låt säga, speciellt. En gång sade han med beundran: ”Du ser ut som en gammal indian!”. Jag tror jag var sådär 35. En annan gång: ”Mmm, du luktar bensin!!”.
För att ni inte ska tro att han är en konstig typ, eller jag en masochist, så får jag förtydliga: Hans raka och ärliga sida har varit en källa till trygghet för mig. Han ljuger dåligt och sällan. Han tycker mycket illa om det förkonstlade och uppskattar ett gott skratt. Han är enormt allmänbildad och tycks minnas allt han lärde sig i skolan (till skillnad från en annan, jag, som varken minns eller lärde mig). Han är en ömsint man med ett gott hjärta.
Trettio år. Inte bara fred, ah nä. Men rätt mycket fred, en del krig men också goda fredsavtal och perioder av eld-upphör. Många skratt. Många fina stunder. Två fina produkter som nu går i sina egna spår.
Jag känner mig lyckligt lottad.
I sjunde himlen
Andra bloggar om: 30-åriga kriget, kärlek, Mats Nygren
Relaterade bilder:
Det där kan jag väl inte stillatigande gå förbi?
Inte har det varit mycket till krig även om du exploderat ibland, och jag någon gång. Så mitt skämt är som vanligt mycket dåligt. Men gillar man dåliga skämt kan man hålla sig nära mig.
Det har inte många gjort, men du har… Kanske inte mest för skämtens skull utan snarare trots dem.
(Du glömde att nämna min favorit-herrparfym som går under namnet hästurin.)
Själv har jag hållit mig nära dig under dessa 30 år – vart har de tagit vägen? – av samma skäl som en frusen söker upp brasan, en törstig letar efter brunnen och en ensam vandrar mot staden. Du ger engagemang och värme som en annan braskamin. Du tänker ibland i spår där mina tankar sällan vandrar så jag upptäcker ny mark. Du förstår dig på människor och ser deras små detaljer som jag missar. Med barn lever du upp och visar din mest spontana sida.
Du kan älska både kroppsligt och själsligt, jag vet.
Men dina påståenden om att jag minns skolans lärdomar är grovt överdrivet. Jag har ett hum om mycket, men hur kul är det? Man måste minnas hela historien för att bli en berättare. Det är detaljerna som gör historian.
Ja hoppas vi hänger kvar! Ångringsgarantin har gått ut!
Mats
grattis! det är härligt att ”höra” er värme & kärlek varandra och ni ger gott hopp till oss andra; man kan överleva det 30-åriga:)
”till varandra” ska det ju va’ så klart!
Den där komplimangen ”du luktar bensin” tycker jag var riktigt fin. Jag har massor av fina bensinminnen hur knasigt det än låter. Dagen före barndomens bilsemester när jag följde med pappa för att fylla på bilens tank, alla dom gånger jag liftat till Paris och låten ”bensin i blodet” som några exempel.
Grattis
Ja, jag vet. Faktum är att de klassiska komplimangerna inte funkar väl på mig alls. En annan fin komplimang jag fick en gång var ”mm, du har sådan underbar spatial förmåga”, sagd på svenska med stark italiensk brytning. Förföriskt (det var dock inte Mats och den förföriska stunden blev kort!)
mamma och pappa, ni ær ju værldens finaste.
grattis till varandra! ni gjorde kap och tack før att ni gjorde mig (och brussan)
Ja, grattis lite så här i efterskott!
Och om man kan rätt mycket om lite av varje kan man alltid bli bra på quiz, Mats. Det finns plats vid vårt bord varannan onsdag.
Och på tal om komplimanger så var glada att ingen sagt som en kvinnlig bekant en gång sade om John Lee Hooker: Han ser ut som en gammal krokodil.
Gammal krokodil … låter inget vidare. Indianer är rätt stiliga, så jag tar det med ro!