• Linköping-Lund

    Posted on december 7, 2008 by in Resor

    På väg hem från Linköping i helgen, inser jag att jag av någon anledning glömt att köpa sittplatsbiljett. När jag kommer upp på tåget och ser de två medelålders konduktörerna som jobbar på denna tur, säger jag som det är: ”Jag har ingen platsbiljett”. De skakar på huvudet åt detta bevis på obetänksamthet och frågar hur långt jag ska. ”Till Lund”, säger jag. De skakar på huvudena ännu häftigare och uppmanar mig att försöka hitta en plats, men ser samtidigt på mig med en blandning av irritation och ömkan och jag inser att läget vad det gäller platstillgång är mörkt, mycket mörkt.

    Jag drar iväg med mitt pick och pack för att leta. Plötsligt hör jag bakom mig: ”DU” på bredaste skånska. En av konduktörerna säger till mig: ”Deu feur geu in haur” och pekar in i vad som är en liten minibiosalong!! I den sitter en fem-sex personer. När jag tittar på dem frågar jag om de inte heller har sittplats? Nä, säger en, och ännu en, ALLA på skånska. Jag skojar med dem och säger att här placerar tydligen konduktören alla skåningar (han inser väl att vi ska längst).

    Efter en stund kommer en kvinna i min egen ålder förbi med sin dotter, stockholmare, typ (ja, ursäkta men jag kan inte urskilja bättre). De tittar nyfiket in och säger avundsjukt: ” Va, får ni sitta i biosalong?” Den yngre flickan säger att hon har hört talas om att det finns biosalonger men trott att det är en skröna. Nu får hon se beviset – det finns! Men bara för skåningar, säger jag. De lommar iväg och jag ropar att om de snackar skånska så kanske de kan få tillåtelse att sitta här. Jag hör dem träna på skånska diftonger och r-ljud. Inte helt lyckat …

    Alla passagerare som går förbi tittar förbryllat in på oss. Jag hejar på alla – som vanligt (jag är mycket för att heja på folk) och då blir många konfunderade. Eller generade – de vill väl gärna veta varför vi sitter där i mörkret men de vågar inte, nästan utan undantag, fråga varför.

    Efter ett tag kommer de två konduktörerna. ”Haur du ingen film som du kan visa?” säger de till mig som sitter och skriver på min Macbook. De berättar att den lilla filmsalongen med 25 platser är till för långresor upp till Storlien till exempel. ”Men nu när vi inte har någon filmvisning i salongen så kan vi showa litta istället”, säger den gråhårige skånske konduktören och börjar steppa lite, till vår stora förtjusning.

    En stund senare kommer stockholmsdamen förbi och kikar in på mig. ”Trior deu de deuger om jau prautar so heur?”

    Detta är en sann historia. Tro den eller ej. Tack och lov att det finns folk som är litta fria i anden!

    Så illa som i Japan var det dock inte:

    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=BE35onlIySk&hl=sv&fs=1]

    Andra bloggar om: , , , ,

3 Responses so far.

  1. Liz1e skriver:

    ricktett riolett:D
    saknar Ståkkålms-Ringo ibland, men nu har jag ju dig;)

  2. Evan skriver:

    VVVa? Jag fattar inte? Jag Ringo? Kanske litta gringo!

  3. Adam skriver:

    Haha, vilken rolig tur. Det ska hända saker på tågresor – gärna en steppande konduktör!