• Samtal med

    Posted on augusti 13, 2009 by in Konst och kultur

    Vissa saker förstår jag först i samtal. Visst kommer först då. Slow skriver om tankar kring ordet isbergsteknik i en av mina tidigare bloggposter, hur det väcker känslor av starka, forcerande krafter. Begreppet kopplas oftast till Hemingways stil och är en liknelse som  handlar om att isberget är så mycket större än det man faktiskt ser – under ytan finns det mesta. Men som Slow säger, det handlar också om att i isberget finns det något våldsamt. Detta gick först upp för mig i mitt virtuella samtal med Slow.

     

    Osökt association till Den gamle och havet, om man har läst den 

    Och så har vi Peter, en annan samtalspartner. Vi talade om romanen Människohamn av John Ajvide Lindqvist som jag läser just nu (läs en riktigt fin recension här i bloggen Nittonde stolen som jag rekommenderar varmt), och hur författaren på något så skickligt sätt lyckas skapa en känsla av vemod och annalkande fara. "Ja, jag läste bara början men det där om havtornen var så fint" säger Peter. Boken inleds med en betraktelse över havtornsbuskens utbredning och också tillbakagång på ön där bokens drama utspelas. Det är först när jag talar med Peter och ser hans förtjusning över detta korta stycke som jag inser styckets betydelse – boken handlar om något ont som är svårutrotat. Det är likadant med havtornen på ön som ondskan: "Så står den i strandkanten och bidar sin tid. Under de smala, silkesgröna bladen, finns taggar. Stora taggar."

    I samtal med,  går det upp saker för mig. Perspektiven blir fler och jag går ut ur min vanliga bubbla. När man börjar en spänningsroman som den av John Ajvide, är det lätt att bara snabbt ta sig igenom det man läser NU, för att man vill till SEN, när det häftiga kommer (det är väl också ett sätt att komma snabbt till, och också förbi, det man vet kommer vara skrämmande).

    Man kan faktiskt vara mer eller mindre bra på att nua, även när man läser, inser jag. Vara där man är i texten och inte kasta långa linor framåt.  

    Vilket får mig att tänka på ordet framåtanda – ett sådant märkligt ord, i varje fall för en nuare. Men det tankegången får redas ut en annan gång.

    Andra bloggar om: Nua, Hemingway, John Ajvide Lindqvist, Människohamn, isbergsteknik, Nittonde stolen

    Relaterade bilder:

2 Responses so far.

  1. Jah Hollis skriver:

    Det svåra måste ju vara att skriva en berättelse där allt blir precis lika intressant hela tiden. Det är väl nästan ofrånkomligt att det blir en och annan dal mellan höjderna.
    Jag började för övrigt, för vad som verkar vara väldigt länge sedan nu, läsa Låt den rätte komma in. Men tröttnade och har sedan inte försökt igen.

  2. Evan skriver:

    Ja, visst måste det vara så, att det är svårt att det är spännande hela tiden. Lite som livet … Låt den rätte komma in kom enligt wiki 2004 men det var nog i pocket. Jag läste den på tåget till Stockholm och var nästan klistrad vid sätet när tåget var inne, jag tyckte att den var så spännande och fascinerande. Människohamn utspelar sig i Stockholms skärgård och det är en intressant, om än inte så överraskande som Blackeberg var i Låt den rätte (speciellt med vampyrgalleriet!).
    Jag lägger numera ifrån mig böcker rätt snabbt som inte griper tag i mig. Det har hänt tre gånger i sommar och jag har fått nock av det.