I transit

Jag befinner mig i någon sorts transit – mellan en diagnos och i väntan på en annan. Jag väntar på besked som ska ge klarhet i en oklar infektions ursprung.

Det är inte något kul sätt att använda tid. Men även transithallen kan ge en den känslan. Man sitter och väntar, kollar på folk och känner sig allmänt irriterad och frustrerad över att ens restid förlängs i detta passiva tillstånd. Och samtidigt lite anspänd, man vill ju inte missa nästa flyg.

Transithallar har en speciell atmosfär. Jag brukar sitta och fundera  vart alla är på väg. I höstas när vi var i USA, tillbringade vi några timmar på Seattles flygplats i väntan på ett flyg som skulle ta oss till Köpenhamn. Transithallen där befolkades den dagen av många resenärer med annat utseende än de vi sett på avreseorten San Francisco. Här fanns det folk från Hawaii, Alaska och många kanadensare. Och några skandinaver som likt oss tog den korta rutten över Nordamerika och Grönland.

Jag är mer för svart eller vitt. Inte så mycket för det gråa – förutom färgen, som jag verkligen tycker har många dimensioner. Men kanske är det också så med det gråa i livet? Kanske är jag för nyanslös, för intriktad på antingen eller? 

Jag är i ett transitrum som inte medger så många inspektioner av intressanta ansikten. Istället läser jag och ser på film. Jag har just läst ut den hyllade Vi, de drunknade av Carsten Jensen, en bok på 700 sidor. Det är en fin och gripande bok, speciellt till en början. Jag gillar hur den är skriven, Jensen tar sig an ett tema eller ett ämne i taget och det har han placerat i en viss tidsperiod – boken utspelar sig mellan 1842 och fram till 1945. En stor del av boken har sitt scen på havet men vi får också titta in i både de rika och de fattigas hem i den lilla fiskebyn Marstal som är bokens centrum.

Det är bok som jag rekommenderar varmt – jag gillar nästan alltid historiska romaner som lär mig något. Här får jag lära mig något om dansk historia på ett gripande och engagerande sätt berättad genom porträtt av intressanta personer. Jag kan tänka mig att någon som seglar eller har bättre kunskap än jag om havet kanske dock har ännu större utdelning av boken.

Och eventuellt kunde de 700 sidorna kortats ned till färre. Inte för att det egentligen blir tråkigt, Jensen kan berätta en historia och hålla tempo. Nej, mer att när jag har läst ut boken så känns det som det var bättre i början. Och det är lite synd.

Trots detta, ska vi, som så många andra som läst boken, nästa sommar besöka Marstal. Man blir sugen och det är inte långt dit.

Så ut ur min transithall kom jag på så vis!  

Andra bloggar om: Transit, transithall, Vi, de drunknade, Carsten Jensen, okar infektion

Relaterade bilder: