• Ta det piano

    Posted on september 11, 2009 by in Konst och kultur

    När jag nu fått fastställt att jag inte har varit sjuk i svininfluensa och börjar känna mig lite bättre igen efter nio dagars feber, då kommer all möjlig lust tillbaka. Jag har som jag skrivit innan, haft stor glädje av Svt Play och ser fascinerat serien True Blood om än med stunder med stängda ögon (ja, ni vet sådana gallerfingrar framför ögonen så man både kan se och inte se). Jag har nämligen svårt för det där med vampyrbett och blod som rinner ur munnen.

    Men det är inte det vampyriska som är behållningen med den serien! Nej, det är de fina karaktärerna, miljöerna och skådisarna (fast det ser ut som annat i bilden nedan).
    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=vxINMuOgAu8&hl=sv&fs=1&]

    Samme Alan Ball som gjorde Six Feet Under har gjort denna serie och jag är rätt svårt biten, ja, rätt ord här. Kanske dock inte som med The Wire-viruset som fortfarande härjar i mig svårt, om jag ska fortsätta mina lätt omtöcknade metaforer. Nej, kanske inte så men väldigt bra.

    Serien utspelar sig i Louisiana i en fattig miljö. Precis som i Six Feet Under finns en moderlig person i centrum, men huvudrollen har Sookie Stackhouse, spelad av Anna Paquin som ju slog igenom i den fantastiska filmen Pianot där hon hade fått rollen som dotter till huvudrollsinnehavaren (Holly Hunter), i en konkurrens på 5000 sökanden. Jane Campion hade av en händelse fått ögonen på Paquin som följde med ett äldre syskon som sökte rollen. Näsa för talang måste Campion ha, för i Pianot är visserligen dotterns roll en biroll men den görs med sådan bravur att man inte glömmer den och henne.

    Så – Sookie spelar en ung kvinna som jobbar i en bar. Hon kan höra vad andra tänker men så möter hon en vampyr och hans tankar kan hon inte höra vilket hon tycker är väldigt skönt. Annat är nog också skönt med honom … Det låter corny men det är så mycket mer i serien – slängar åt hur nästan vilken grupp som helst kan komma till tals bara de har goda talespersoner – här vampyrer – och själva miljöerna med de gamla sydstatshusen ställda mot ny fattigdom.

    Min favoritkaraktär är Tara spelad av Rutina Wesley. En ung svart tjej, med skinn på näsan och talets gåva. Hon är hur läcker som helst. Kaxig. Se serien – och blir det läskigt, så kör med gallret. Alexander Skarsgård är tydligen med i serien men honom har jag ännu inte stött på, däremot njutit av musiken, gjord av Nathan Barr – introt till serien är en njutning bara den.

    När jag ser seriens tredje avsnitt och imponeras av Anna Paquins spel så slår det mig att det kan vara kul att se om Pianot som jag inte sett på några år. 11 år är Anna Paquin här. Hon spelar en rätt normalt stygg flicka, egensinnig som sin mor, rädd att förlora henne och hennes kärlek och med ett rörligt inre. En spännande roll att börja sitt skådespelarliv med. Och med sådan framgång.

    Så jag tar det piano. Det var ungefär vad doktorn sa. Fast med andra ord.    

    Andra bloggar om: True Blood, Anna Paquin, Pianot, Jane Campion, ta det piano