Man får göra vad man vill när man är på semester

Man får göra vad man vill när man är på semester, inte sant? För det är liksom grejen, att göra det man tycker är kul, det är det som är semester.

Så när Mats och jag, på vår tredje dag i Lissabon, återvänder till hotellet efter en svettig, fuktig och varm dag på stan, så bestämmer vi oss för att stanna kvar där och chilla som ungdomarna säger – i vårt fall läsa, kolla på kasst CNN och också i mitt fall påbörja min bloggpost om vår resa till Lissabon. Vi är för trötta för att gå ut på stan och lyssna på Fadomusik som så många har rått oss.

Varför Lissabon? Några kolleger och vänner och även bror Björn, fick något drömmande och förtjust i blicken när vi berättade att vi funderade över att åka hit några dagar. Någon talade om Fadomusiken, en annan om det fina Gülbenkianmuseet, en tredje hade en fräck väska härifrån (det har jag också nu Anna), en annan hade läst Saramago (jag såg filmen. "Blindheten" blev för tung som bok för mig …).

Man ser mycket kakel på de gamla husen och detta var nog det vackraste jag såg

Fadomusik blev vi utan som sagt (men vi har en CD vi har fått av Sarisen, en av Lissabonentusiasterna). Men å andra sidan vi har sett mycket, mycket vackert. Det är en backig stad med överraskande vyer här och där, när man minst anar det. Muséer finns det gott om och vi väljer ett – kanske staden främsta, den som visar den samling som armeniern Calouste Gülbenkian byggde upp när han med mycket stor framgång hade gjort oljeaffärer som gjorde honom till en av världens rikaste personer. Se på mina bilder!

Här får jag nästan samma kick som jag fick på Metropolitan i New York för exakt ett år sedan. De föremål som visas och som i vissa fall är kanske 4 000 år gamla, berör mig starkt och för mig i kontakt med det som var då.

Vi tittar på borgen Castelo de Sao Jorge, vi tittar på det sköna och överdådiga Belem, på fortet vid vattnet. Vi tittar på de olika stadsdelarna i det gamla Lissabon, många fattiga men ack så vackra. Kolla bilderna.

Vi sitter på restaurang och äter en riktigt god pasta med havsfrukter av allehanda sorter och bredvid oss sitter ett par: Vad är det för språk de talar? Holländska, nej, flamländska, ja. Det framkommer när Mats frågar. De har också suttit och undrat var vi kommer ifrån. De berättar om de vackra bergen i norra Portugal  som de just besökt (hon är anställd av ett företag som säljer ”walking tours”, bland annat i Sverige) och jag blir sugen på mer Portugal.  

Vi känner oss mycket trygga i denna storstad på kullar vid floden Tejo. Här samsas svarta och vita portugiser och det verkar som,  i varje fall för våra otränade ögon, att de svarta inte har någon generellt lägre ställning. Vi ser flera ”mixed couples”. Vi funderar över integration, hur man lyckas med den och hur det kan vara här i Portugal. På kvällen läser jag en bra artikel av Nalin Pekgul som jag tycker är så rätt och sann och viktig vad gäller svensk integrationspolitik. Läs den!).

Men Portugal är fattigt och det märks i stan. Det är fattigt i många av de kvarter vi besöker. Vi ser många utslagna, ett antal uteliggare och tiggarna är flera. Det värker i en när man ser dem.

En duktig musiker som showar för turisterna som äter fisk under solskydd 

Vi tar oss fram med spårvagn, buss och väldigt fin metro. Det är rent och tyst i tunnelbanan, mycket finare än i Stockholm. Man satsar uppenbarligen på allmänna kommunikationer.

Människorna är lite försiktiga i kontakten men vänliga. Det känns bra att vara här, tryggt. Och det är så himla vackert! Kulligt och många både pampigt-imponerande och mysigt-imponerande ställen.  Man blir ofta påmind om landets omväxlande historia, med moriskt styre under några hundra år, med dess sjöfart och sina upptäcksresande. Man tänker på kolonierna förstås, på det lustiga språket, så svårt att förstå när man hör det, så mycket lättare när man läser.

Men – oj – det är SÅÅÅ varmt och fuktigt. Trots att Mats läst på att det ska vara 20-25 grader så har jag inte riktigt insett vad det innebär, trots fyra år i Israels klimat (för 35 år sedan, minnet sviker väl). Mina fötter tål inte värmen och redan dag 1 är blåsorna på tårna ett faktum. Trist med ömmande fötter. Men jag vet att det snart kommer vara glömt. Minnen från resor inkluderar aldrig skoskav, i varje fall inte mina. Jag minns mest det goda. Och det blir massor från denna resa.

Andra bloggar om: Lissabon, resa Lissabon, Fado, skoskav, integration, Portugals historia

Relaterade bilder: