Vadå – jag dyster?

Tidningen Mad lästes av min bror hemma i Malmö på 60-talet. Jag försökte förtvivlat förstå vad det var som var så kul men nådde liksom aldrig fram. Mad blev aldrig någon hit för mig som den blev för min bror, men det gör inget. De bevingade orden, uttalade av den i serien förekommande Alfred E Neumann, kan användas ändå: Vadå – jag dyster?

Kopplingen går till dystopier. Jag läser igen, för andra gången, Cormac McCarthys roman The Road. Den är minst lika bra vid en andra läsning och jag känner faktiskt ännu mer nu när jag läser om, att filmatiseringen är lyckad (läs här).

Men boken påverkar mig starkare. Så är det faktiskt. Den lägger sig som en stark stämning inom mig, dyster, sorgsen men också så skön. Språket är makalöst, timingen i stilen fenomenal. Ett litterärt mästerverk.

Vägen i snön 

Jag går ut på en snöig promenad. De redan höga snövallarna täcks av ytterligare ett tunt lager flingor. Min dystopiska stämning får mig att blicka ut i snöyran med oro – är snön fortfarande vit eller gråfärgad som i boken?

Tystnaden omkring mig blir ödesmättad. Var är folk? Har katastrofen dödat alla? Boken påverkar mig starkt.

När jag kommer till affären står det HALT! på en skylt. Nästan automatiskt stannar jag till – innan jag inser att det inte är en order att stanna. Det är ett vänligt påpekande att halkan är här. Igen.  

Andra bloggar om: Vägen, The Road, Mad, dystopi, Vadå jag dyster?

Relaterade bilder: