JAHAJA-land befolkas av ett antal lite udda existenser. Nej, jag inkluderar inte mig själv. Jag tänker snarare på sådana som Tant Surre, Skeletta och den nydöpte Måndag. De trivs i detta land för dem som är annorlunda, som har svårt att hitta en naturlig plats och plattform och där deras skygghet (jag syftar då framför allt på Tant Surre) inte är stigmatiserande som i landet Sverige.
Skeletta har länge känt sig lite i skuggan av sin kusin Måndag. Egentligen handlar det bara om att han så ofta berättar om alla utryckningar han har varit med om som brandman, hur de diskuterar gryningspyromanen på jobbet och så. Skeletta har inget sådant sammanhang. Hon har varit student på JU (JAHAJA Universitet) på institutionen för datateknik i många år. Folk är sällan intresserade av hennes lite nördiga utläggningar om datorer eller de LAN där hon deltagit, nu senast i Kiruna.
Men nu har hennes tid kommit, nu kan hon hävda sig. För nu har äntligen fått råd att köpa den vespa hon så länge åtrått. Hon hittade den i Simrishamn, av alla platser, och fick den till ett verkligt fyndpris. Se nedan:
Som ni ser av bilden så är färgsättningen betydelsefull för henne (ett intresse hon delar med mig). Den gröna färgen går fint mot hennes hår (ett hår som ingen gelé eller Brylcreem biter på).
Ni ser hennes glädje. Ni ser också nedan Måndags avund. Måndag ler som vanligt, men det är inte ett äkta leende. Han vill också ha en motorcykel …
Han vill ha motorcykeln. Ge mig motorcykeln, säger han till sin kusin. No way, José säger hon. Fast kanske snarare No way, Monday.
Det ser kanske fredligt ut. Men Måndag kan inte tygla sitt begär efter den gröna bajken. Han har heller inte läst, än, Stephan Mendel-Enks klargörande bok om mansrollen, Med uppenbar känsla för stil. Han puttar till sin kusin Skeletta
och det ser inte bra ut i den relationen just nu. Kanske kan de lösa konflikten, kanske inte. Fortsättning följer.
Andra bloggar om: Med uppenbar känsla för stil, Skeletta, Tant Surre, Måndag, vespa
Spänningen är olidlig. 🙂
Jag återkommer när det blir någon avgörande förändring i konflikten.
Ja, det måste du göra. Men jag förstår att det är jobbigt att se något sådant så nära inpå och inte kunna göra något.
Har Måndag pluggat något? Kanske en läsecirkel vore nåt? Eller sjunga i kör. Har han vänner?
Jag tror att du har förstått precis, Micke. Han behöver något utanför den här brandväggen, i både bildlig och metaforisk bemärkelse, som han lever bakom. Men du vet, allt måste mänskan göra själv. Till sist är det så.