Sommarljus

Det blir snabbt mörkare, och sommarljuset övergår sakta men säkert i en skarpare kontrast mellan natt och dag. När jag lägger mig är det beckmörkt. Skönt tycker jag. Det enda trista är att denna utveckling inte hejdas förrän … nej, Eva, nej, ta inte ut sorger i förskott!

För sommarljuset finns kvar ännu ett tag. Om inte annat så i islänningen Jón Kalman Stéfanssons roman Sommarljus. Det är en berättelse med mycket ljus i sig, men också visst mörker.

 Även det ljusa har sina mörka sidor

Berättelsen, eller snarare berättelserna, för det är en samling löst hopbundna berättelser om människor i en liten, liten by på Island, den berättas av ett "vi". Detta är talande för om något förmedlas i denna roman så är det människors stora behov av varandra. Utan gemenskap med andra människor, inte alls nödvändigtvis i sexuella relationer, står vi oss slätt.

Tonen är ömsint och humoristisk, allvarlig och ibland smågalen. Många kloka tankar förmedlas, rent filosofiska. Så här blir det angående vår övergång till mail istället för brev:

Breven vi skickar till varandra på mejlen blir till intet på några få år och en tanke, en känsla gnager i oss att vi är i färd med att slita av tråden, den når fram till oss men inte längre, vi skapar ett tomrum som aldrig blir fyllt. Vi vill först och främst visa oss trogna vår egen tid, inte någon möjlig framtid, men lider ändå av ett gnagande dåligt samvete, som om vi är i färd med att begå ett brott, för övrigt är vi ju vädligt skickliga på att skaffa oss dåligt samvete. Har dåligt samvete över att vi inte läser tillräckligt, pratar för lite med våra vänner, tillbringar för lite tid med våra barn, med våra gamla. Vi befinner oss i ständig rörelse istället för att slå oss ner och lyssna på regnet, dricka en kopp kaffe, värma bröst. Och vi skriver aldrig några brev.

Läser jag där jag sitter och lyssnar på regnet, denna blöta augustikväll. Inget sommarljus i sikte, men här, i texten finns det. Jag tänker på mig själv som rätt teknikvänlig och framåtriktad, men känner här, att mannen har rätt. Och det kanske inte är något nytt men det är ack så väl formulerat. 

Boken innehåller många sådana här fina tankegångar. Det rent filosofiska och tankeväckande är nog det jag gillar bäst i boken. Människoödena är intressanta, ibland väldigt roliga och rörande. Men styrkan finns i orden kring vårt sätt att leva, i Stéfanssons uppmaningar till oss att se över vår livsstil.

Tänk efter. Och rör vid någon annan så blir du själv berörd. 

Boken är alldeles lysande översatt av John Swedenmark. Hur jag vet det? Jo, den känns helt oöversatt. Det är proffsighet, det.  

Andra bloggar om: Sommarljus, Jón Kalman Stéfansson, regn, brev

Relaterade bilder: