Tidningsläsning och en bra stol

Onsdag. En sommaronsdag är inte som en arbetsårsonsdag. Skillnaden är förstås att arbetsårets onsdag är insprängd i arbetsveckan, och ger en ledighet som liksom står ut som ett glatt utropstecken när man blickar över kommande veckas snurr i ekorrhjulet. Man kan till och med säga att det lättare går att stå ut med det höga tempo och den intensitet (på gott och ont) som mitt jobb medför tack vare denna Odens dag.

Därför är onsdagen så bra. Jag tar mig tid att sätta mig i nya Laminostolen. Jag läsar varje del i Sydsvenskan. Äntligen är jag i varje fall i någon mån den där personen jag vill vara (en av många får jag säga), den som lugnt och fint går upp efter en god natts sömn och sätter sig och läser tidningen i lugn och ro.

Idag läser jag om di röe mot di blåe som numera är rosa. Skillnaden mellan blocken märks mindre och mindre och jag kan känna att jag som ska rösta på Miljöpartiet inte riktigt är mig tillfreds att det partiet gått in i en trojka med så otydlig profil. Det känns bekymmersamt. Jag tror egentligen att alla de tre partierna hade tjänat på att gå till val utan detta band som skapar kompromisslösningar, om än bara teoretiska, där man som väljare knappt längre hittar den ideologi man känner passar en bäst. Trots det står jag fast vid mitt val.

Sedan läser jag att färre ammar idag än 2004. En förklaring kan vara, enligt artikeln, att man på förlossningsavdelningarna inte har tid och resurser att stödja mammorna när de ska få igång amningen. Det är verkligen synd. Många nyblivna mammor behöver stöd när man ska börja amma och inte alla har en mor eller vän som kan hjälpa dem med sin erfarenhet av saken.

Å andra sidan kan jag tycka att det är lite väl mycket fokus på det naturliga vad gäller både barnafödande och amning. Det kan bli ett stressmoment i sig, skapa prestationskrav hos mamman. Jag minns hur mycket snack det var när jag väntade barn, på naturliga förlossningar, helst stående på huk i ett badkar (tror jag att det var …) och att amningen var så enormt viktig. När jag skrek efter bedövning efter förlossningsarbete i tio timmar utan minsta resultat när jag födde vårt första barn, ja då spelade det faktiskt ingen roll vad jag hade lärt mig om det naturligas förträfflighet. Jag ville bara att det skulle sluta göra ont.

Efter detta tänker jag på Geijer. Det moderna livets meningslösa jäktande. Inte här inte, inte denna onsdag i Dalby.

Så tittar jag på hibiskusen som arbetskamraterna gav mig i juni. Den kommer inte överleva sommaren tänkte jag då. Men se, där hade jag fel. Kapitalt fel.

Hibiskus med attityd

Andra bloggar om: Hibiskus, amning, valet, naturen

Relaterade bilder: