Biutiful

Är det någon mening med att beskriva en scen i en film som andra inte har sett? Ni som ännu inte sett filmen Biutiful av mexikanen Alejandro González Iñàrritu, hur intressant är det för er att få beskriven den inledande och senare avslutande scenen i filmen:

Ett snölandskap. Kala träd, svarta mot den vita snön. Tystnad. En man står bland träden. Han ser trött och sliten ut. In i blickfånget kommer en annan man, lite yngre, han cirklar lite försiktigt runt. Snart får männen ögonkontakt och de växlar några repliker. När scenen slutar står den äldre mannen och skrattar förtjust. 

Den här scenen gör starkt intryck på mig i filmens början och när man i slutet av filmen förstår vem de två männen är och vad mötet mellan dem handlar om, ja, då gör det ännu starkare intryck på mig och det är dessa bilder som ligger kvar hos mig efter att jag såg filmen i torsdags.

Javier Bardem spelar den man vars hopplösa liv vi får gestaltat. Denne känslige och uttrycksfulle skådespelare, inte minst fysiskt, lyfter en film som emellanåt blir överdriven i sin uppvisning av eländets elände. Med Bardems spel, och även de unga som spelar hans barn, kommer dock berättelsen om den cancersjuke, döende Uxbal och hans barn och manodepressiva fru (ja, ni förstår, tala om elände) en nära.

Uxbal bor med sina barn i Barcelona, men ett Barcelona som inte är det jag som turist har sett. Här får vi se de fattigaste slumområden och platser där kinesisk arbetskraft utnyttjas å det grövsta, inte minst av penninghungriga landsmän. Sagrada Familia skymtar förbi i någon ögonblicksbild, men den blir snarast en påminnelse om de märkliga fördelningar som görs i samhället där många hungrar och exploateras medan staten lägger pengar på konstnärliga monument.

Uxbal försöker hitta lösningar för sina barn och ta hand om dem. Några av de finaste scenerna i filmen är med barnen. Han öser kärlek över dem. Mamman går ut och in ur sina skov. Men även hos henne finns det stor kärleksfullhet, om än mycket opålitlig. Att barnen trots detta kommer att klara sig i livet känns möjligt. Speciellt ställt mot det som scen jag inledningsvis beskrev vill förmedla – i Uxbals djupaste inre har han skapat ett kärleksfullt möte med sin döda pappa som ger honom kraft. Uxbals barn har fått med sig en grundtrygghet, tror jag, som de kan ösa ur senare i livet.

Umeå 2010. En helt annan historia.  

När jag läser min text ovan funderar jag över om den inspirerar eller bara förvirrar. Filmen i sig kan inspirera men kanske också förvirra för Iñàrritu tar i så förbålt så man emellanåt undrar om han menar allvar. Jag tror att det är just det han gör. Han har ett starkt socialt patos, jag tror att de ämnen han tar upp i filmen Biutiful (som syftar på en annan fin scen i filmen när Uxbal ska hjälpa sin dotter med engelskan) ligger honom mycket varmt om hjärtat, inte minst kring den sociala misären.

Se filmen, om inte annat, så för Bardems enastående insats. Titta på den beskrivna scenen som är så vacker, så vacker. Vill du läsa andras recensioner så finns Svenskans,  DN, Sydsvenskan.

Andra bloggar om: Alejandro González Iñàrritu, Biutiful, Javier Bardem, Barcelona

Relaterade bilder: