Vem har sagt att just du?

I bilen idag hörde jag min mammas röst inom mig. Jag funderade då över om det fanns något gammalt telefonmeddelande i någon av våra telefoner där jag kunde höra hennes röst, tre månader efter hennes bortgång.

Rösten är så mycket en del av en människa. Ett tydligt avtryck, ett av de starkaste. Det känns som att jag fortfarande skulle kunna höra mammas röst utan att det var konstigt. Hon är ännu i transitland inom mig, fortfarande på väg till var det nu är. 

En nästan 93-årig människas död kan vara tragisk men är inte onaturlig. När unga människor dör är det annorlunda. En framtid omintetgörs, alla möjligheter, all lycka, de möjliga fortsatta generationerna från just det fröet. När unga dör då är det bara fasansfullt.

Jag tänker på den olycka i Indien som skördade många offer, däribland några från vårt närområde. Det är sådana händelser som får mig att tänka: Eva, skärp dig. Var tacksam. Gå inte och älta dina problem och din ångest. Var glad att du finns. Vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och välgång på färden? Var glad för att du får vara med i detta fantastiska äventyr som livet är. 

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=diw6lMBoy2s&w=425&h=349]

Det är tragiskt att det är när den fasansfulla döden syns, ett kort ögonblick, som när en slöja mellan livet och döden för ett kort ögonblick försvinner som Persbrandt så träffsäkert uttrycker det i Susanne Biers film ”Hämnden”, det är då som vi inser vilken gåva livet är. När döden står som en skugga intill oss, då känner vi livet.

Andra bloggar om: livet, döden, rösten, Evert Taube

Relaterade bilder: