Film och film, bok och bok

Jag har sett två bra filmer i veckan. Förra söndagen såg vi filmatiseringen av Ishiguros roman Never Let me Go. Jag var lite ängslig eftersom boken gjort djupt intryck på mig men filmen var rätt lyckad i sitt sätt att gestalta det trånga livsutrymme som ungdomarna i boken har – unga människor vars livs enda syfte är att så småningom bli organdonatorer (jag vet, dystert!). Jo, det bet, den filmen. Till och med min i mycket ringa grad fictioninriktade man var kraftigt påverkad (av filmen, alltså).

Sedan var vi igår, det vanliga matofilmgänget, och såg Woody Allens Midnatt i Paris. Jag har aldrig varit en stor Woody Allen-älskare, mycket för att hans neurotiska förhållande till det judiska är alldeles för bekant. Men i den här filmen släpper han loss lekfullhet och humor, vi får träffa en mycket Hemingwaysk Hemingway, Gertrude Stein, Salvador Dali, och sedan tas vi tillbaka i tiden till Toulouse Lautrecs tid och får se cancan på Maxim’s. Ja, det är grejer det, en film som gör en mycket, mycket glad. Huvudpersonen Gil, spelas av Owen Wilson, en för mig hittills okänd skådis. Gil är en amerikansk frankofil och författare som längtar tillbaka till vad han tycker är Paris storhetstid, 20-tal. Han går i filmen omkring och ser ständigt förvånad ut, med händerna hängande i de lösa byxorna, ja, just det, inte olikt Woody Allen själv i hans tidigare filmer. 

Sedan har det varit boksläpp. Det första och största att nämna är boken om LTH:s femtioåriga historia som Mats har jobbat med hela det senaste året. Boken är riktigt, riktigt intressant med många fina intervjuer och texter skrivna av många inblandade i skolans historia. Det handlar om Lund, om teknik och en tid av förändring. Spännande. Och en mycket snygg bok!

En lite mindre tjusig bok har släppts på min skola som också firar 50 år. Men bokens innehåll är intressant och jag är en rätt nöjd medlem i redaktionskommittén och har dessutom skrivit en del texter och granskat och bearbetat många. Så det har varit mycket boksnack här sista tiden, ni kan ju tänka er! Skönt att det är över, tycker vi nog båda. Fast det har varit rätt gott att vara varandras bokstöd!

Och så har jag också hittat till målande på iPad. Jag såg David Hockneys iPad-bilder på Louisiana och var bara tvungen att testa. Det är riktigt kul – och/men något helt annat. Väldigt spännande, faktiskt! 

Andra bloggar om: Never Let Me Go, Woody Allen, Midnatt i Paris, LTH 50 år, Mats Nygren, Polhemskolan 50 år, iPad, Hockney

Relaterade bilder: