-
I vår tid
Posted on maj 23, 2012 by Eva Nygren in Allmänt filosofisktJag fyller 60 i sommar. Kanske delvis därför har jag understundom tankar kring vad som skett i världen och livet under min tid på jorden.
Det finns mycket att fundera över vad gäller perioden 1952-2012. Något som gjort mycket starkt intryck på mig är hiv-epidemin som först drabbade världen på 80-talet. Idag talas det jämförelsevis sällan om denna virussjukdom som först omnämndes år 1981 i vetenskapliga skrifter (fast det har bevisats att en man i Afrika dog av virusinfektionen så tidigt som 1959). Jag minns den rädsla många kände på 80-talet, och jag själv starkt, inför viruset som ju sades drabba framför allt homosexuella och sprutnarkomaner. Detta, att ett nytt, tidigare okänt virus drabbade människan var för mig ytterligare en påminnelse om hur begränsad kunskap vi människor har av vad som kan drabba oss. Vilket kanske i sig är det som får oss att fortsätta trampa på.
1986 var rädslan för hiv stor och sågs som en dödlig sjukdom. När jag en dag kom hem låg det ett brev från Infektionskliniken i Lund. Jag måste komma dit och testa mig eftersom jag sommaren 1984, i samband med att ha fött Julia, fått fyra påsar blod på kvinnokliniken. Man hade upptäckt att några påsar blod som getts på KK i Lund kunde ha varit hivsmittade.
Jag har sällan varit så rädd som jag var tills dess jag fick svar från Infektionskliniken efter att jag testats. En god vän stod med mig vid brevlådan den dag jag fick provsvaret – jag bar inte på viruset. Hon berättade sedan att hon aldrig hade sett mig så glad.
Det var jag det. Jag var inte smittad. Det har skrivits mycket om hiv, också gjorts dramatiseringar av hur det var att leva med aids på 80-talet. Både filmen Philadelphia och serien Angels in America är goda exempel på detta.
Men det finns en verklighet för hivsmittade idag. I gårdagens Sydsvenskan publicerades en debattartikel som gjorde mycket starkt intryck på mig. Den handlar om synen på hivsmittade i Sverige men ger också en översikt över pandemin som sådan.
Fyrkantigt tänkande. Lunds nations ytterväg, arkitekten Anshelm ligger bakom tegelväggens fiffiga design.
Vad jag inte visste är att Sverige har ett internationellt sett ovanligt mycket stränga straff för människor som har sex utan att uppge att de har hiv. Detta trots att detta nästan uteslutande, enligt artikeln, sker då de som smittar inte är medvetna om att de bär viruset. Artikelns författare menar också att det finns en djup okunnighet i Sverige vad gäller virusets smittsamhet vilket gör att människor stigmatiseras och straffas i onödan.
Jag har svårt att bedöma saken men jag kan se att det sedan hivviruset blivit en del av verkligheten i vår tid funnits en väldig skräck för detta nya okända virus, som påminner oss om alla andra möjliga virus. Som kan drabba oss. Som vi inte vet vem som bär. Som vi vill skydda oss mot. Men när det nu är här, låt dom som bär på det få vår omsorg och vår empati. Vi har gjort nog i det här landet för att stänga ute dom andra. Dom som är offer.
Ja, det kom in en ny tråd där. Den får följas upp i nästa post. Och härmed säger jag adjö till ”de” och ”dem”, förresten. Nu kör jag på ”dom”. Och det får bli en annan bloggpost, det med.
Andra bloggar om: HIV, hiv, aids, blodtransfusion, Anshelm
Relaterade bilder:
Tänk att du fyller 60 Eva! Vad roligt! Och tänk att du ska övergå till dom.Gäller det alla typer av texter? Jag är inte där ännu – men känner å andra sidan att jag lätt kan ändra mig om alternativet är att vara från stenåldern.
Till sakfrågan som ju är ett mycket brännbart ämne i den miljö där jag befinner mig. Är du konstaterat positiv ska det självklart vara åtalbart att inte upplysa om detta. Sen visste inte heller jag om hur stränga vi är i Sverige. Men vi är inte strängare än här där det predikas total avhållsamhet och där det endast är inom äktenskapet som sex bör få förekomma. Jag har skruvat på mig under många föreläsningar där tonen mot ungdomar har varit mycket hård. (Datorn markerar anhållsamhet som felstavat. Intressant! Finns inte ordet ens kvar i Sverige?)
Stor kram till dig och all heder åt din fina blogg!
//Eva
Hej kära Eva! Ja du skriver allt utifrån ett helt annat perspektiv i ditt afrikanska. Och det är väl i sig något i en dignitet som kräver en helt annan utgångspunkt än den jag skriver ur. Jag kan förstå att en konsekvens av hotet att bli smittad i fattiga länder kan göra att avhållsamhet blir betraktat som en bra lösning. Så vitt jag vet och fick höra den gången på Infektionskliniken så är inte hiv ett lättsmittande virus men i Afrika finns å andra sidan ingen hjälp att få för det flesta om de drabbas.
Jag har lite otur när jag försöker se dina utställningar. Jag åkte till Lund i lördags bara för att finna att affären där utställningen är hade stängt fredag-lördag. Nu gjorde det väl inte så mycket skada (jag har nära till Lund från Kirseberg där ju Lundavägen går och det finns busshållplats väldigt nära), men nu fick jag ju inte se det du ställer ut. 🙁
Det känns ju rätt trist det här. Titti som har butiken har tydligen stängt på alla helgaftnar. Det är nog inte många som har det att döma av hur det såg ut i Lund i lördags – då jag för övrigt hade stämt träff med två bekanta just från Malmö för att visa dom utställningen. Jag var rätt sur att det var stängt utan min vetskap. Och så får jag höra att du också varit där. Väldigt trist. Denna gången var jag oskyldig men det gör ju detsamma för din del. Jag hoppas att du kunde gå en sväng i Lund och kolla in maj-yran!
Det stod (i alla fall nu när jag kollade) på butikens hemsida att de skulle hålla stängt 25-26 maj, men det låg under en länk som heter ”aktuellt” som jag missade när jag kollade öppettiderna långt tidigare. Du får boka Konsthallen i Malmö nästa gång. 🙂
Jag var inne igår och talade med ”ärtan” Titti och hon var väldigt ledsen över det här. Hennes 90-åriga mor hade fått tas in på sjukhus på fredagen och hon hade ingen annan som kunde träda in. Sånt är livet när man är ensam entreprenör, för att använda ett riktigt inne-ord!
Ja, det är ju svårt att lasta henne för.