• Dåliga revolutionärer

    Posted on maj 19, 2012 by in Allmänt filosofiskt, I terrängen

    En plötsligt ledig stund på jobbet blickar jag ut genom vårt arbetsrums fönster. Solen skiner och jag tänker att våren finns därute. Och jag tänker att den så fort tar slut. Man måste nua, det finns ingen pausknapp för våren.

    Intill min arbetsplats ligger koloniområdet S:t Månslyckan. Jag har aldrig varit därinne, trots dess närhet. Jag promenerar dit, in genom grinden och går på välskötta gångar till områdets centrum. Där ligger en rotunda, toaletter, och där finns bänken i solen.

    Att sitta i vårljus med prunkande fruktträd framför sig en vacker dag i maj, med en lätt bris som friskt ackompanjemang, det är ett vardagsunder. Jag sitter där och tittar på en koloniträdgård framför mig. En äldre man puttar en gräsklippare framför sig med viss ansträngning, kvinnan bredvid går och klipper på blommor och kvistar.

    En välskött plätt med stuga.

    Kvinnan kommer ut för att låna toaletten och vi växlar några meningar. Hon berättar lite om koloniområdet och glädjen att kunna komma dit från sin lilla lägenhet. Ursprungligen är hon från Stockholm och beskriver glädjen i att kunna odla andra växter i vår mer sydliga växtzon.

    Jag ser på henne och hennes vän och funderar över hur mycket glädje det kan ge att följa växtlighet och sköta om en trädgård.

    En annan äldre kvinna kommer gående. Hon nickar vänligt till mig där jag sitter i solen. “Så fint det är”, säger jag. “Ja”, säger hon, “och så kort”.

    Ja, även livet är kort. Desto viktigare är det att njuta medan det går.

    Så inbjudande. Här är det nog gudagott att vara.

    När jag sitter där så blir jag inte bara berörd och rörd av de vackra trädgårdarna och personerna jag ser och pratar med, utan också av hela fenomenet koloniträdgårdar. Det är ju ingen svensk uppfinning det här. Ursprungligen är idén tysk och finns spridd i Europa sedan sent 1800-tal. Mats berättar, från sin socialistiska historiekista, att Lenin trodde svenskarna skulle vara dåliga som revolutionärer eftersom vi så gärna vill odla egna lotter, som i våra koloniträdgårdar. Och det är klart att det handlar om att ta hand om det egna, men det handlar också om att utgöra en del i något större – kvinnan jag talar med på S:t Månslyckan påpekar att koloniområdets mark ju ägs av kommunen och ska ses som en park dit allmänheten har tillträde för en skön stund, som min. Huruvida hon är representativ för koloniträdgårdsinnehavare är jag inte klar över.

    I vilket fall som helst är idén sympatisk. Ett litet stycke mark där man kan odla grönsaker och blommor, inte mer eller mindre än vad som behövs. En liten stuga för kaffestund och kanske en tupplur. Och sedan hem till lägenheten.

    Jag hör av min coola frissa, Maria, att det är mycket “hett” just nu i Malmö med koloniträdgård. Det kan jag förstå, Malmö är trots sina parker en storstad med mycket trafik, breda gator som säkert skapar en längtan bort från vimlets yra.

    Ja, och sedan? Sedan åker jag hem till vår lilla villatomt i Dalby där två nya träd nu grävts ner, kvitten och gingko. Koltrasten sitter på grannens hustak och orerar ljuvligt. Och jag undrar om man kan ha det bättre.

    Andra bloggar om: , , , ,

7 Responses so far.

  1. Lasse hagborg skriver:

    Skulle inte förvåna mig om Lenin uttryckt något sådant. Han var ju enligt Krupskaja oroad över den tyska socialdemokratins förborgerligande. Dock. Den svenska kolonirörelsens främsta tillskyndare var Anna Lindhagen, gift med Carl Lindhagen. Carl började som liberal politiker och fortsatte som socialdemokrat. Han myntade uttrycket: ett steg åt vänster är alltid motiverat. När Lenin anlände till Stockholm 1917, på väg till den ryska revolutionen, togs han emot av Carl Lindhagen. Lindhagen tog ännu ett steg åt vänster och följde det ryska exemplet några år.Under tiden jobbade hustrun Anna med kolonirörelsen.

  2. Jah Hollis skriver:

    Jag har en del vänner och bekanta som har eller har haft kolonilott i Malmö och det lär vara en lång väntan på att få en. På den tiden då jag hade jobb i Malmö odlade jag en del på min balkong, men när pendlandet började blev det svårt att hålla igång detta och nu växer det inget på balkongen längre.
    På tågresan till Kristianstad passerar man många koloniområden i flera kommuner (de tycks ofta ha fått plats nära spåren) bland annat i Lund där en del lotter ser ut som ingen bryr sig om att göra något åt dem medan andra är jättefina. Kanske är det så att man har sina lotter så länge man kan, även om man själv inte längre orkar göra något på dem.
    Tack för kommentarerna om mina foton (trots goda intentioner blir det sällan mer än foton på bloggen nu). Nej, jag vare sig fotar eller skriver i jobbet numera, utan jag redigerar och är nattchef ibland. Fotograferna på Kb håller för övrigt hårt på att det är just fotografer som ska ta bilderna i tidningen, men med stundande nedskärningar och mer hets och stress är det väl tveksamt om de kan hålla på detta (som jag ändå tycker är helt riktigt) så länge till.

  3. jahaja skriver:

    Ja, det är ju smart att lägga kolonilotterna vid spåret eftersom man i de flesta fall inte sover i kolonistugorna eller på lotten! Man passerar just St Månslyckan när man åker igenom Lund med tåg. Så du skriver inte längre? Är det något du saknar? Jag har förstått att man idag ofta rationaliserar och låter reportern också plåta.

    • Jah Hollis skriver:

      Jag saknar inte speciellt mycket av de skrivuppgifter jag hade som reporter. Jag ser ju hur de som jobbar som reportrar i dag ofta har det väldigt slitigt. De också.
      Jo, på många tidningar får reportrar vara beredda att fota vid vissa jobb. Kb:s fotografer kämpar hårt för att vi inte ska ha det så. Men nu är det personalnedskärningar på gång och då lär de kanske få släppa greppet om en del av fotandet.

  4. dandimpen skriver:

    verkar soft!

  5. jahaja skriver:

    Soft is the shit.