Möten

Jag tar för en gångs skull bussen till Malmö. Sitter vänd mot färdriktningen och har alla fem passagerare denna sensommareftermiddag under uppsikt bakom mina solglasögon.

Bredvid mig sitter tre tonåringar, jag tippar på att de 15 år. Två utgör ett par, eventuellt i blivande. Den tredje är kompisen som hänger med. Det sitter och berättar vad deras föräldrar har för jobb: ”pappa snackar om sitt jobb i tio minuter och man somnar, så himla tradigt är det”. Allt är trist men ska ändå berättas.

En äldre man stiger på. Han har en hopfällbar cykel med sig. Han ser mycket arg ut. Han sätter sig jämte ungdomarna. Flickan har sina Converse på sätet mitt emot, på killkompisens säte – en lätt flört. ”Ta ner fötterna från sätet” ryter den äldre mannan. ”Förstår ni inte att ni smutsar ner för andra?”. Flickan tar genast ner fötterna och ser väldigt skyldig ut. ”Det är lugnt, det är lugnt” säger killen bredvid henne. De blir ängsliga en stund av den äldre mannens attack och uppfordrande blickar men förlorar sig snart i en resultatdiskussion om fotboll.

Det vackra vanliga, fångat den sista julidagen, till fots mellan Dalby och Lund

Några säten bakom sitter en flicka med mörkt långt hår och mörka ögon. Hon jobbar febrilt med en mascara, ja, hela vägen från Staffanstorp till Malmö (tänk er!!) är hon igång med mascaran. Jag tänker mig att ögonfransarna blir tyngre och tyngre och att hon till sist inte kommer kunna lyfta ögonlocken.

För varje borstning av fransar eller av kinderna med rouge, ser hon bara ängsligare och ängsligare ut när hon ser sig i spegeln. Vad gör hon sig i ordning för? Vem ska hon möta?

Också en sorts möte.

Jag tänker på Slow, min vän i cyberspace, som genom sina tunnelbaneresor gett stoff till många bra historier.

Och så tänker jag på Knausgård. På vägen in till Malmö går tankarna till honom. Jag har just börjat läsa Min kamp 4. Jag fantiserar om att jag träffar honom på en gata i Malmö där han numera sägs bo. Det är svårt att hitta en miljö som är rätt att träffa honom i men jag genomför trots det fantasin. Vi stöter på varandra vid något hörn. Jag säger bara helt kort (för han är folkskygg av all publicitet han fått), jag säger bara ”du gör något med mitt liv”. Eller ”det du skriver är stor litteratur”. Eller, fast kanske inte, ”det känns som att jag ser dig”. Det sista är svårt för vi känner inte varandra och han kanske bara tycker jag är konstig.

Han skriver så här, jag älskar hans miljöbeskrivningar: ”Jag fortsatte förbi renseriet, där det var helt öde med undantag för måsarna som satt och kurade på taknocken, och genom kröken upp till övre delen av byn. Direkt bakom det sista huset reste sig berget rakt upp. Det fanns inga glömda ytor av det slag jag var van vid från mina barndomstrakter, de diffusa, svårbeskrivbara platserna som varken var egendom eller natur.” Detta känner jag igen, jag har också sett detta. Men det hör till den stora värld av det oftast onämnda som Knausgård gör synligt.

Man får en känsla av en person som ser allt omkring sig. Nåja, förstås inte, men mycket som är lätt att missa. Detaljerna är så väl beskrivna att det känns som man är där. Ja, det kallas stämning.

Och så det personliga: När han som 16-åring söker jobb på tidningen Sørlandet för att skriva skivrecensioner och får jobbet, blir jag vid läsningen av detta så berörd att jag får tårar i ögonen och en klump i halsen.

Det kan man kalla möte.
Andra bloggar om: Knausgård, Min kamp 4, synliggöra, möte, buss

Relaterade bilder: