Patrik, Jonas Hassen och Eva

Patrik, Jonas och Eva. Svensson, Khemiri och Ström.

I mötet med naturen. Fyledalen denna iskalla dag.

Tre riktigt bra och tankeväckande texter har jag läst den gångna veckan.

I söndags kom en text i Sydsvenskan av Patrik Svensson, Jag är järven – och du med. I den resonerar han bland annat runt genusvetenskapens varande eller inte varande:

Den svåra men populistiska frågan är: Hur skulle världen sett ut om alla suttit och studerat klättermöss genusmönster istället för att uppfinna penicillinet? Det enkla och populistiska svaret på det är: Nej, alla bör inte studera klättermöss genusmönster, men när du överlevt lunginflammationen tack vare penicillinet kan det återstående livet bli rätt mycket bättre, intressantare och mer självmedvetet om åtminstone några gör det.

Så får han till det. Och så går han vidare till hur könsrollstänkandet präglar naturfilmer genom att referera Hillevi Ganetz som studerat 50 år av naturfilmer:

Hillevi Ganetz ser en andhona med ungar som i en naturfilm kallas för ”mamma”. Hon ser en grupp storskrakehanar som beskrivs som ”duktiga fiskare och goda dykare” medan honan uppmärksammas för sin ”rufsfrisyr”. Så får könet sin mänskliga och kulturellt betingade gestaltning. Honan karakteriseras av hur hon ser ut, hanen av vad han gör. Djuren filtreras genom mänskliga uppfattningar om föräldraroller, sexualitet, utseende och beteende.

Det är intressant, det är välformulerat.

Sedan läste jag, som många med mig, Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask i DN. Jag fick tipset via Facebook. (Ni som ogillar Facebook – vet ni hur många bra tips man kan få via mediet på bra texter? Det cirkulerar en hel del nidbilder om Facebook. Att det bara handlar om att folk berättar en massa triviala saker. Inte bara, enligt mig. Facebook är vad vi har det till och vad vi gör det till. Och snart kommer ett alternativ, det är jag säker på, som är bättre och där man skalat bort en del av problemen som finns i Facebook.)

MEN, alltså JHKs brev. Att få till det så, det kan inte vem som helst, han har stilen, han har tonen. Han har tanken och patoset.

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det. Du har ju aldrig varit främmande för lite skruvade idéer (jag minns fortfarande ditt omtvistade förslag om att alla sexköpare borde få ett gredelint kuvert hemskickat).

Och så beskriver han hur det varit för honom. Rasismen han utsatts för. Känslorna det fört med sig. Och hur det då skulle bli för Beatrice, i hans skor:

Att vara tolv och åka in till Mega Skivakademin för att provlyssna cd:s och varje gång vi kommer dit så börjar väktarna cirkulera som hajar, de pratar i walkie-talkies, de förföljer på bara några meters avstånd. Och vi försöker spela normala, vi anstränger oss för att använda ett maximalt okriminellt kroppsspråk. Gå normalt, Beatrice.

Det är en stark text. Den är viktig.

Handsken i Fyledalen. Här stannar ornitologer och tittar på kungsörn. Inte jag.

Till sist vill jag tipsa om en text av Eva Ström från dagens Sydsvenskan. Hon har, som jag, följt serien Girls som nu går på Svt. Precis som jag, reagerar hon på den bild av unga, både kvinnor och och män, som serien ger. Seriens huvudperson, Hannah, spelad av seriens skapare Lena Dunham, är en smart, rolig tjej. Så här skriver Eva Ström:

Hannah har sex med Adam, en promiskuös kille med symboltyngt namn, där allt sker på hans villkor i en sunkig etta där han mestadels går omkring halvnaken.

Just så. Och när jag ser detta, ser hur Hanna liksom försöker att prata bort detta hemska, detta faktum att hon är ihop med en självupptagen skitstövel, då undrar jag, har saker och ting inte ändrat sig? Varför tar hon bara emot?

Vad ska de här flickorna ha pojkar till? Här finns inga livliga diskussioner, ingen kamratskap, ingen njutning, ingen romantik. All positiv gemenskap finns enbart mellan flickorna. Klyftan mellan könen verkar oöverstiglig. ”Girls” är en homosocial serie där män verkar överflödiga frånsett sex. På kontor kan man dessutom bli utsatt för motbjudande sexuella trakasserier.

Att jag trots detta tycker serien är bra är för att det trots allt ÄR så himla roligt och välspelat. Hannah är en så komisk person men också sorglig i det att hon döljer sin begåvning gentemot Adam och omvärlden för att passa in. Hon kruxar till det mesta och det är, som Eva Ström säger, en sorglig komedi.

Så här är livet när kylan fullkomligen LAMSLÅR ens liv. Man får sitta inne och läsa tidning. Suck. Vad jag längtar efter att sitta utomhus och läsa tidning …

Andra bloggar om: Patrik Svensson, Eva Ström, Jonas Hassen Khemiri, bra texter

Relaterade bilder: