Farväl till vapen

Vissa politiska diskussioner gör mig riktigt arg. Som den här om svensk vapenindustri.

I dagens tidning, Sydsvenskan, kan man läsa om att det nu finns en majoritet mot export av vapen, som det felaktigt uttrycks i rubriken.

För det är tyvärr inte alls så att en majoritet av de politiska partierna helt vill att vi ska sluta sälja vapen till andra länder. Nej, det handlar snarare om att man nu, förutom skrivningen att vi inte ska sälja till krigförande länder, inte heller ska sälja till diktaturer. Detta tillägg har sossarna på sin kongress beslutat om och det väntas att detta kommer bli en viktig valfråga. Det finns andra partier som tycker likadant.

Vetefan heter den här bilden som i stort är klar. Akryl och japanskt rispapper.

Så här står det i artikeln: Reglerna för svensk vapenexport finns i de riktlinjer som riksdagen beslutat om: Grunden är att det är förbjudet att sälja svensk krigsmateriel utomlands. Men ISP ska ge tillstånd om exporten gynnar Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Från den regeln finns i sin tur undantag: Tillstånd bör inte ges för export till ett land som är i väpnad konflikt eller grovt kränker mänskliga rättigheter.

ISP, Inspektionen för Strategiska Produkter, har alltså möjlighet att fatta beslut som ligger mycket långt bort från ursprungbestämmelsen, att det är förbjudet att sälja svensk krigsmateriel utomlands. Jag tycker att denna bestämmelse, att vi inte ska sälja vapen alls till andra länder är rätt självklar.

Jag menar, oberoende av vilket land vi säljer till, diktatur eller demokrati, så säljer vi vapen. Vi vet vad vapen används till. De förgör. Varför ska vi ha en industri som bygger på att vi hjälper till att öka världens vapenarsenal?

Om vi säljer vi till en diktatur eller demokrati, what’s the difference? Pakistan och Saudiarabien som nämns i artikeln som länder Sverige säljer till trots ovanstående formulering (Tillstånd bör inte ges för export till ett land som är i väpnad konflikt eller grovt kränker mänskliga rättigheter), de länderna ska vi självklart inte sälja till. Men jag menar att vi inte ska sälja vapen till andra länder alls.

Jag tycker heller inte att vi ska ha en vapenindustri. Visst, massor av jobb finns inom den industrin. Helt omedveten är jag inte. Men det betyder inte att det är bra. Jag tycker att man som ska kunna vara idealist, inte bara realist.

Mitt eget försörjningsområde, skolan, ger mig ständigt liknande tankar, långt borta från realismens domäner. Jag skulle vilja ha hälften så stora klasser (dessutom vill jag slopa friskolorna i stort men det är en annan historia). Med sådär 15 elever i varje klass kunde det bli en modern undervisning. Nu ska vi undervisa modernt i klasser som är anpassade i storlek efter 1800-talets auktoritära klassrum.

Kan ni tänka er vilka kostnader det skull bli av det? Dubbelt så höga lärarkostnader! I hela Sverige! Men vinsterna, tänk på dem!

Samma gäller vapenindustrin. Kan man inte tänka om, tänka nytt? Vara idealist, hoppas på ett Sverige som har industrier som sysslar med annat än en så moraliskt smutsig produktion som den i vapenindustrin. Kunde det inte vara en vinst?

Skrivningen som återges ovan, att undantag kan göras om det ”gynnar Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska intressen”, borde i ärlighetens namn ändras till om det ”gynnar Sveriges försvars-, säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen”. För det är ju pengar det handlar om. Det är det som kallas realpolitik, istället för idealpolitik.

Jag gick just med i Svenska freds.

Andra bloggar om: Vapenexport, farväl till vapen, nej till vapenexport, vapenindustri, Svenska freds

Relaterade bilder: