”Hur har du det med Wagner?”

I förra bloggposten skrev jag om Trollflöjten på Malmö Opera. Torbjörn i Umeå som jag aldrig träffat men som jag ändå utvecklat en relation till via bloggen, skriver i en kommentar om sina operaupplevelser och avslutar med att fråga: ”Hur har du det med Wagner?”. Och jag svarar hur jag har det med Wagner, eller snarare inte.

Det är härligt att man kan uppnå en sådan kontakt även om den bara sker i cyberspace. Jag har fått andra sådana kontakter och de upphör aldrig att förundra mig. De är nog för att jag ska fortsätta skriva.

”Förflutenhetens landskap” är gjord med akryl, bibelpapper och akvarell.

Något som jag ofta har tagit upp i mina poster är ord. Ja, det kan vara namn. Det kan vara retro-ord, det kan vara hen. Det kan också vara ordet kulturtant eller tant.

Förra helgen satt vi hos min bror och diskuterade ordet. Det blev ett klargörande samtal. Det visade sig att fler medelålders kvinnor än jag känner sig stötta av benämningen tant.

Jag försökte förstå varför jag själv reagerar så starkt på ordet. Diskussionen vindlade fram och tillbaka. Till sist kom någon med tanken (Mats säger att det var han) att man som kvinna då känner sig avsexualiserad. Det är liksom kört med den sexuella njutningen, ja, både i praktik och teori. Man är inte med i den världen längre.

Och så är det nog för mig. Jag känner mig reducerad av ordet. Tänker att om någon kallar mig tant så är jag ”bara” gammal i hens ögon.

Kulturtant. Även det ordet känns förminskande. Kanske på ett ännu värre sätt. Man håller bara på med kultur. Inget sex, ingen kropp, inget tjohoåhej. Man är liksom en höjd-över-allt-världsligt-varelse. Trist.

Vad vill jag då kallas? Varför inte kvinna? Kvinna anger mitt kön. Ofta är det viktigt. Men person är fint. Jag är en trevlig person. Jag är, om åldersdefinition behövs, en medelålders (kolla länken om ni inte tror mig) kvinna. Men framför allt: en människa, ständigt i mina bästa år.

Andra bloggar om: Hen, tant, kulturtant, bloggvän, kvinna

Relaterade bilder: