Objektivitet är överskattat

Vi går från Pilgatans bokcafé mot Bildmuséet. Jag nästan hoppar av förtjusning. Jag förstår att min förälskelse i Umeå delvis har att göra med att båda våra barn bor där – staden har ju liksom i sig fått ett skimmer genom detta. Men so what? Objektivitet är överskattat. Umeå är fantastiskt.

Och jag kan peka på en hel del, utifrån mitt perspektiv, som skapar den känslan. Stan är inte så stor, det gillar jag. Genom den flyter älven. Den gillar jag. Den är vacker, mörk ibland, rörlig alltid, frusen ibland (snart har jag sett Umeå i alla väder, det var fjärde gången jag var där i år helgen som gick).

Det finns ett fantastiskt bokcafé, redan nämnt. När man kommer in där tänker man inte ”oj, där är den boken, den ska jag beställa på Adlibris/Bokus”. Nej, man vill ha, genast, för miljön är så inspirerande och sällan har jag varit i en bokhandel där man  presenterar böcker så väl som där. Denna gång blev det en diktsamling av Jonas Brun (Vindtunnel) som jag inhandlade, inspirerad av en bloggvän.

Med från staden

Sedan är det vackra Bildmuséet en sak för sig. Just vid älven ligger den och denna gång såg jag ”bara” en installation av Jacob Hashimoto men oj, oj, en sån grej. Bilderna får tala för sig själv själva men det är siden de lätta plattorna är gjorda av.

Blåst är kul.

Butiken på muséet har också något kul att erbjuda. Eftersom jag har blivit värsta björkomanen så blir ju den här björkliknande kudden ett måste för mig att köpa. Det tar en stund innan jag kan komma på vad jag ska ha den till, men se! Den finns bakom min rygg just nu, precis där den behövs!

Björk och jag

Bibliotekscafét i stan, där kan man hänga, fika, surfa. Man är mitt i centrum. Det är rätt lågmält. Det gillar jag.

På kvällen går vi och ser Before Midnight. Naj, nej, naj. Den gillar jag inte. Trots att jag ser den i Umeå. Jag tycker könsrollerna är stereotypa, det pratas för mycket, den känns inte ens hoppfull mot slutet tycker jag. Lika mycket som de första två filmerna gav en kick, lika mycket blir detta en antikick. Ja, ni som läst Jahaja innan vet att idealisering bäddar för besvikelse.

Sedan finns Gammlia, ett stort skogsområde nära centrum. Rätt fantastiskt. Och vid det ligger Västerbottens museum där vi denna gång ser en utställning om hur det är att vara queer och same. Det verkar svårt. Samerna är rädda om sin livsstil och vill bevara den. Det bäddar för konservatism som drabbar dem som går emot normen. En tankeväckande utställning som jag rekommenderar er som är på plats.

Nu får jag hålla mig ett tag. Det får bli nästa år innan jag återvänder till Umeå. Nån måtta får det vara på förälskelsen.

Andra bloggar om: Umeå, Bokcafé Pilgatan, Gammlia, Västerbottens museum, Bildmuseet Umeå

Relaterade bilder: