• I höstens tid

    Posted on oktober 6, 2013 by in Allmänt filosofiskt, Konst och kultur

    Åter en höst i mitt liv. Den sextioandra. Även på andra sätt är det höst i mitt liv. Se födseln som vår, och så vidare. Ja, ni är ju inte dumma, ni. Ni fattar.

    Någon sa att det är skönt med våren för det är inte sådan hets med den. Man kan inte missa den första lövsprickningen eller blåsippan, eller känna vid midsommar, som vi ofta gör här i huset, att nu vänder det. Nu går det åt helvete igen. Neråt. Mot det mörka.

    Nä, nu vet man vad som väntar. Mörker och elände. Vinter. Så varför inte njuta av den så underbara prologen, hösten. Löven är underbara i sin färgprakt. Luften är krispig, känns ren. Ännu så länge är balansen mellan dygnets ljusa och mörka timmar human.

    Löv som leker.

    Löv som leker.

    Jag går till min bokklubb. Alla de andra är en generation yngre. Deras barn roar sig med paddor på dagis. Och då menar jag inte djuren. Nej, de har iPads. Jag känner att jag är gammal när jag hör detta. Att de inte heller känner till Forsarns kiosk känns oroande och underligt. Jag känner mig som höst. Gammal.

    Men det är inte så dumt, tro mig. Det är något skönt med också det! Jag märker att mitt tempo har dragits ner betydligt, min otålighet minskat. Jag läser mer och mer lyrik. Njuter långsamt av Knausgårds detaljerade berättande, i sjätte boken, om hur han går ut och in från balkongen vid Triangelen (fast han kallar den Triangeln, som en inflyttad), hur han iakttar någons räksmörgås där räkorna ser ut som människor på marken från ett flygplan. Han går in och diskar av, brygger kaffe. Tar ut brickan på balkongen igen. Och i detta flödet av vardagligheter kommer det guldkorn. “Aldrig hade augustimörkret varit lika laddat som nu. Laddat med vad? Skönheten över tiden som går.”

    Sedan gör han mig arg emellanåt. Som när han besöker Lund under några timmar och sedan säger att det är Sveriges mest döda stad. Visserligen har han en poäng, det är något mer och mer dött över min en gång så idealiserade stad (se! Nu är jag där igen) men han ska inte komma och …

    Who's afraid of Virginia Woolf? Inte jag. Heter denna akvarell

    Who’s afraid of Virginia Woolf? Inte jag. Heter denna akvarell

    Jag målar och jag målar denna höst. Det är härligt. Titta på nya bilder i Målat. I december ska min syster och jag ha utställning på Dalby bibliotek. Systerskapat. Hon kommer från Israel med tung keramik, jag tar mig från Spannmålsvägen med mina tavlor. Tillsammans ska vi visa upp. 21 december. Boka in!

    Andra bloggar om: , , ,

4 Responses so far.

  1. Jah Hollis skriver:

    OK jag ska lägga datumet på minnet.
    Beträffande Instagram så har jag en fråga (jag ser att du ”lajkat” mina bilder som det heter på nysvenska och det tackar jag för. Men det bör väl finnas någon möjlighet för mig att se dina också, fastän det sitter ett stort hänglås på. Jag är så dåligt insatt i hur det funkar, men du kanske vet?

  2. Eva Nygren skriver:

    Jovisst. Men jag har inte ett öppet kontot vilket kanske du har. Du måste be att få följa mig. Det får du! Om du går in i listan över följare så bör du kunna be om att få följa mig. Och då tackar jag i så fall ja till den förfrågan.

  3. Tobbe skriver:

    Tack för tröst och vackra och gripande bilder!