-
Efter sex med Knausgård
Posted on november 22, 2013 by Eva Nygren in Konst och kulturSex böcker av Knausgård, om Knausgård. Med Knausgård. Ja, det är en läsning som pågått länge ända sedan första boken kom ut. Och som nu avslutas med mastodontboken Min kamp 6, 1120 sidor lång.
Det är svårt att summera. Jag har ju tidigare skrivit om de ingående delarna. Nu trängs tankar kring det nyss lästa med tankar kring hela Min kamp-projektet som jag ser på ett annat vis efter läsning av denna sista del.
Varför? Jag tror att det delvis handlar om den långa texten om Hitler i den här romandelen. Den är både intressant och alldeles, alldeles för lång. Om den hade varit publicerad som självständig text hade det varit en annan sak. Jag tycker att avsnittet i sig är mycket tankeväckande och helt klart har Knausgård försökt tänka självständigt kring ämnet. Inte sällan går mina tankar till Breivik och Knausgårds referenser går vid flera tillfällen i samma riktning.
Men den tar bort fokus och flöde från resten av boken. När man efter dessa 400 sidor om Hitler och hans tid och vad nazismen stod för sett smalt och brett, ja, då blir det konstigt att ta sig in i berättelsen om Knausgård och hans nuvarande livssituation igen.
Samtidigt föder det många tankar hos mig. Varför skriver Knausgård alls om Hitler? Jag tror att det mycket genereras av det som hände på Utøya, en händelse som Knausgård uppenbarligen varit mycket upptagen av. Men jag tänker också när jag läser texten att han ser paralleller mellan sig själv och Hitler. Han talar om Hitlers behov av ensamhet, hans känslor av skam. Mycket av det som beskrivs om Hitler är sådant som i tidigare böcker beskrivits om Knausgård själv. Hans kamp. Det komplicerade förhållandet till fadern. Hitlers till sin pappa.
Knausgård försvarar sig i boken mot invändningar som han inser kommer att uttryckas angående hans text om Hitler och judeutrotningen. ”Vilket tabu judeutrotningen är märker jag när jag skriver om den. Det är som om det finns ett egendomsförhållande till den, att inte vem som helst kan skriva om den, man måste på något sätt ha gjort sig förtjänt av det, antingen genom att ha upplevt den själv, genom att ha intervjuat någon som var där , eller genom att skriva om den på ett moraliskt förpliktigande och moraliskt sätt.” Jag förstår vad han menar. Men trots detta så förstår jag inte varför han infogar texten i sin ”autofiktiva” roman. Varför? Jag ser det som en psykologiskt ogenomtänkt handling, eller en mycket spekulativ. Jag lutar åt det förra.
Jag tror inte att han själv ser hur det paralleller man kan dra mellan honom själv och Hitler ur ett psykologiskt perspektiv faktiskt är oroande för läsaren. Vem är du, Knausgård? Tänker du att du kan göra vad som helst med text? Är du en helt hänsynslös författare?
Boken handlar efter detta i hög grad om Lindas bipolära sjukdom, hur den tar sig uttryck och jag tycker att det är rätt svår läsning. Jag blir bekymrad. Jag tänker på deras barn och vad det gör med dem att ha en mor som är så sjuk. Men också vad Knausgårds litterära experiment gör med dem på sikt. Knausgård skriver att han kan ha svårt att se vidden av Lindas sjukdom, kan ha svårt att vara empatisk (även om han uttrycker det på annat sätt). Att skriva som han gör om nutiden, om barnen han lever med, om hustrun han lever med, måste få konsekvenser för alla.
Sista delen ägnar han många tillfällen till att tala om sin text ur ett metaperspektiv. Vad den gör för Linda, vad den gjorde för svärmor, farbrodern Yngve inte minst. Och förstås barnen.
När han börjar skriva om barnen och deras kommande läsning av boken och hur de kommer reagera den dag de läser böckerna så blir jag provocerad. Jag tycker att han går för långt här. Visst, han är konsekvent, han skriver sig fram till dags dato och resonerar kring effekterna av sitt projekt. Han skriver: ”Jag är så lycklig för Linda, och jag är så lycklig för våra barn. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det jag har utsatt dem för, men gjort är gjort och det får jag leva med.” Det känns som han skjuter sig själv i foten. Även barnen som ju inte kan försvara sig.
Och när han avslutar bok 6 med ”… och hela vägen ska jag njuta, verkligen njuta av tanken på att jag inte längre är författare” så känns det varken trovärdigt eller värdigt som slutrad.
Så. Det är känslan just nu, en av många. En annan är att han är en så in i helskotta skicklig författare. Jag har ju skrivit om stämning, att vara I en bok. Att vara del av en stämning. Och jag har varit I Knausgård, eller, jag har varit Knausgård. Jo, så är det. Det har varit en stor och stark upplevelse. Inte bara positiv, stundtals har jag varit irriterad och provocerad.
Men stort har det trots allt varit. Och jag ångrar verkligen inte läsningen av dessa flera tusentals sidor. Jag kommer att sakna den känslan.
Andra bloggar om: Knausgård, Min kamp, Min kamp 6, läsning
Relaterade bilder:
Jahaja, då försvann den påbörjade kommentaren för att jag la surfplattan ifrån mig en stund!
Tack för att du skrivit så fylligt om Knausgårds böcker! Lite frustrerande elller typiskt att du skriver så kort om Tvåan, vars inledning fick mig att sluta läsa, trots att det var knausligt bra skrivet om hans frånvaro och svek under en familjeutflykt. Jag har upplevt nog av mitt eget föräldrasvek för att behöva läsa om det igen. Gjort är gjort till min dotters ofrånkomliga plåga. Att jag vältrar mig i min skuld gör inte hennes läkning lättare, bara att jag läker mitt eget sår. Därmed inte sagt att Knausgård vältrar sig i skuld. Han beskriver naket och smärtsamt, i alla fall är det så jag minns det. Att han framförallt ägnar sig åt pappasåret (liksom du?) och jag främst åt mammasåret kanske förklarar att vi läste olika mycket.
Så gläds jag åt att tro mig ha delvis inspirerat dej till dina sexanspelningar här och annorstädes. Tänk att jag på ålderns höst äntligen kan framträda som en sexuell människa innan den elden falnat helt. Och att livslusten aldrig behöver falna utan kan dansa vild galopp, smäktande passion, tungt gung och stilla luftighet och ro m m ända in i döden, vill jag hoppas!
Tillsammans med livsledan och livsvåndan!
Om jag skrev mindre fylligt om tvåan så var det säkert för att den gjorde mig så förbannad. Och det är ju något det med, en reaktion, alltså, men jag tyckte inte om det jag läste. I bok 6 skriver han ibland om det han skrev i bok 2. Den andra boken handlar mycket om deras tid i Malmö, något som sedan fortsätter i bok 6 så det är naturligt. Pappasåret, jag vet inte om det är det djupaste hos mig. Jag tror att det är mest tillgängligt. Min pappa dog 1969 så jag har haft mycket tid att fundera över det. Det där med att vältra sig i skuld känner jag väl igen. Ordvalet i sig visar jag att man, vi, ser, att det kan bli ett osunt ältande.
Symmetri här. Min pappa dog 1972 och i ålder var du nära min lillasyster när din pappa dog,.
Inser genom dessa kommentarer att jag bl a söker förståelse kring min mammas besatthet, när jag ser Saga i Bron och Carrie i Homeland.
Knausgårds barn har möjlighet att söka sin far direkt i hans böcker. Låter som en fördel.
Jo, jag tror att pappasåret är tillgängligast för de flesta av oss. Särskilt i vår generation, där väl mammorna i första hand var de som knöt an till och formade det nyfödda barnet.
Och i ditt fall kanske också äldre syskon var viktiga personer, som kom att prägla dej på gott och ont.
Tydligen lever ilskan starkt i dej än. Jag blir nyfiken på fler ord på den, och var ilskan paradoxalt en kraft som tog dig vidare genom flera tusentals sidor Min kamp?
Och hur är det nu efteråt? Är du sviken, övergiven, befriad, eller vad?
Hej Tobbe, att jag inte besvarar detta beror på att det går in domäner som känns för privata att skriva om direkt. Det får bli på andra sätt jag ventilerar det och du är ju en både god läsare och avläsare.