När blev gottis godis?

Min far hade ett underligt förhållande till talet 60. När min bror Björn och jag skulle få veckopeng på 50-talet så fastnade pappa (det var tveklöst han som bestämde kring pengarna hemma) för talet 60. Vi skulle få 60 öre var i veckopeng.

Efter visst testande kom jag fram till att 60 ettörespastiller, inköpta på det mycket lokala Lindströms bageri, var det bästa sättet att investera summan. Jag minns att jag funderade mycket över varför han valt just 60 öre, tyckte det var spännande, fast synd förstås. En hel krona hade känts mycket bättre. Många fler lakritspastiller.

60 ettörespastiller varade länge för den gottissugna. För det var det vi kallade godis. Gottis hette godis då, när jag var barn.

När blev gottis godis? Under våra barns uppväxt var det ordet godis som gällde. Tiden sammanföll också med den hysteriska lösviktsgodisvåg som gick över landet. I Dalby tog den sig bland annat uttryck i att en speciell godisvagn ställdes upp på en villatomt, sedan en annan, och till sist fanns det lösgodis överallt med prisdumpning som följd.

Men själva orden? Vad händer när en sådan förändring sker, hur går det till? Jag har konsulterat SAOB men inte fått något svar. Funderar lite på att kontakta Språket, detta språknördarnas favoritprogram.

Gottis låter lite farligare tycker jag. Värre för tänderna. De som känner mig drar nog en koppling där till min pappa som var tandläkare och därmed gottisets fiende nr 1.

Godis låter allt snällare, mindre angripande, dagis, mjukis, gullis, hålis.

Hmm. Detta tål att tänka på.

Sedan tänker jag på det här med 60. Min bror och jag föreslogs av pappa låta bli gottis i ett år. Endast på vår födelsedag och någon annan enstaka dag, kanske julafton, fick vi lov att käka sötsaker. För detta skulle vi få – hör och häpna – 60 kronor.

Vad var det med honom? Märkligt. Varför just 60? Mer än 50 men mindre än 75, kanske?

Jag minns att när vi fick våra 60 kronor var så gick jag in på Gulins på Södergatan i Malmö (de hade rulltrappa vilket var urhäftigt), åkte upp på herravdelningen och köpte en grön halsduk för just 60 kronor. Det var på något vis en lättnad att smälla alla pengarna på en gång. Jag minns känslan när jag tog rulltrappan ner och höll halsduken i handen, det sorten kallades collegehalsduk och den var stencool, ingen annan hade en sån. Det var en känsla av befrielse i det. Jag tror att jag smällde honom lite på fingrarna där. Inom mig.

Dessutom hade jag fuskat minst en gång. När jag tänker på det tycker jag att det  var en så korkade grej att både föreslå och genomföra. Det var rätt meningslöst och gjorde, tror jag, väldigt lite för att minska mitt intresse för gottis.

Ja, han var upptagen av tandtrollsfrågan min far, uppenbarligen. Men också, förstås, av gottis.

Det vilade säkert en gottegris (se – där är ju ordet!) inom honom.

Andra bloggar om: Gottis, godis, veckopeng, pappa

Relaterade bilder: