Richard Fords ”Kanada”

”Kanada” tycker jag att ni ska läsa. Den går till hjärtat. Den har stämning, den har en historia som är gripande, är inte alls förutsägbar och är därmed också på så vis trovärdig. Den är oerhört välskriven på ett skenbart enkelt sätt. Det bästa. Skenbart enkelt. Här vilar ingen ekvilibrist. Nej, det flödar liksom bara på. Troligtvis efter mycket mycket hårt arbete av Richard Ford.

En bok med djup

 Boken börjar med att vi får veta att Dell Parsons (bokens berättare) föräldrar har rånat en bank. Det är en överraskande inledning och den griper tag.

Det är 60-tal i Montana där Dell växer upp med sin syster Berner. Mamman, Neeva, är en judisk kvinna som efter en one-night stand blivit gravid med Bev Parson, pappan i familjen. De bestämmer sig att genomföra graviditeten trots att de knappt känner varandra, och visar det sig sedan, inte heller är speciellt kompatibla. Fadern är en pensionerad före detta bombfällare, snygg och, säger han själv, inte så smart. Neeva är en kvinna med stor skepsis, kulturella intressen, inte så vacker och i stort utgör de två ett omaka par.

När pappan, Bev, gör en dålig skumraskaffär efter ett antal misslyckade försök att sälja bilar, blir han tvungen att skaffa pengar till en skuld. Han kommer fram till att det enda sättet att få tag i pengar är att råna en bank.

Han söker upp en bank som han tror är lämplig fast den egentligen är tvärtom – den ligger i en liten stad där alla kommer att känna igen och minnas rånarna.

För trots paret olikheter och moderns mycket rimliga rädsla för vad ett rån ska föra med sig, så bestämmer hon sig för att delta i rånet. Kanske är det någon sort lojalitet som driver henne. Kanske känner hon att hon inte har något val.

När rånarna rätt snabbt grips efter att de lyckas komma över bara några hundra dollar och snabbt blivit igenkända, bestämmer sig Neeva för att hennes vän Mildred ska få ta hand om barnen när de nu ska i fängelse. Hon säger till tvillingarna att återvända till hemmet när hon och mannen är i häktet. Där tar föräldrarnas omhändertagande av de 15-åriga barnen slut för gott.

Det liksom skakar till inom mig när jag tänker på detta. De två tonåringarna hemma. Den brådmogna dottern, Berner, försöker göra det bästa av situationen. Föräldrafritt. Hon bjuder in pojkvännen Rudy och de super till och dansar. Dell han bara tittar på.

Nästa dag är Berner borta. Hon vill inte bli omhändertagen av någon. Dell stannar kvar och snart är han på väg till Kanada där Mildreds bror bor. Där börjar nästa fas i hans liv.

Vad handlar den om, boken? Dell lär sig överleva. Han lär sig att förvänta sig så lite som möjligt. Att utstå elände. En förfärlig ensamhet. Han iakttar och lär sig. Han längtar. Han längtar efter att gå i skola, det är hans kanske starkaste önskan.

Vi följer honom i hans märkliga tillvaro i Kanada, hos den excentriske Arthur Remlinger, en man som gått utanför lagens råmärken liksom Dells föräldrar. Han tvingas dela sin tid med personer som han inte alls tycker om och det finns inget försonande någonstans nästan, utom inom honom själv. Han lyckas på något sätt bevara värdigheten och självkänslan i en situation som kan verka omöjlig för en ung person att klara av. På det viset handlar boken om hur vi kan överleva svåra förluster.

Men han betalar ett högt pris. Han är och blir en rätt ensam dyster man. Också förlusten av kontakten med tvillingsystern tänker jag bör ha påverkat honom.

När han i berättelsens slut är på väg att bli pensionerad är det just som lärare. Han har funnit en plats inom skolan, den plats som han mest hett eftertraktat att vara del av som ung.

Boken är så melankolisk, ja, återigen känner jag att detta ord faller sig väl i min tankegång. Jag tänker på Dickens till en början. Det är något med tilltalet, sättet att vända sig till mig som läsare, som påminner mig om Dickens (också säkerligen det faktum att boken så fantastiskt väl gestaltar en ung människas utsatthet). Jag tänker också ibland på en mildare Cormac McCarthy. Någon har sagt att Ford lärt mycket av Alice Munro. Jag kan inte säga att jag ser den kopplingen.

Vad jag ser är riktigt stor litteratur. Sådan som sveper med en, klingar djupt i ens botten och stannar kvar. Det är så det känns med en riktigt bra bok.

Andra bloggar om: Kanada, Canada, Richard Ford, roman, god litteratur

Relaterade bilder: