Det andra Heimat

När vi kommer in på Kino denna fredagskväll för att se den nära fyra timmar långa ”Det andra Heimat”, ser jag ut över en nästan fullsatt salong med kanske femtio platser. Ett stort antal gråhåriga huvuden, några djupt nedböjda över sina Wordfeud. Detta är Kino-Lund.

Mitt heimat numera. Kossor som har det bra utanför Torna Hällestad

Jag såg bara delar av de tidigare Heimatfilmerna. Fråga mig inte varför, för det jag såg grep mig djupt.

Den här fyratimmarssejouren griper inte tag på samma sätt. Kanske framför allt för ett jag stör mig på vissa detaljer. Skådespel och foto är enastående.

Vi följer familjen Simon, bokslukaren Jakob och också hans bror Gustav, deras föräldrar, gammelföräldrar och några andra, framför allt de två unga kvinnorna Jettchen och Florinchen i byn Shabbach. Det är 1842 när filmen börjar och familjen lever ett hårt liv. Pappan är smed men man har också mark som man odlar. Mamman har fött 9 barn varav 6 har dött. Sönerna behövs för att hjälpa till hemma men Jakob förlorar sig i böckerna, gärna sittandes ute i naturen (helt riktigt senromantiskt) och han längtar bort, till indianerna i Brasilien. Han lär sig indianspråk som han också får Jettchen att intressera sig för i deras späda förälskelse.

Den kärlekshistorien blir smärtsam för Jakob och allt detta berättas fint i bilder, i ansikten, i det låga tempo som filmen har.

Några scener i filmen berör mig extra starkt. En är när det är efterskördsfest, man dansar, man dricker. Florinchen spelar basun (tror jag att det är), hon sjunger, tillsammans med två andra musiker. Det är en smittande glädje.

De gamla i familjen har också de sysslor, sådana som de kan klara av. Farfar väver. Vävstolens slag slår, du-dunk, du-dunk. Ända tills en gång när det bara blir ett du-. Alla förstår genast vad som hänt.

De böljande fälten, de unga kvinnorna som jagar varandra, klär av sig, njuter av sommaren.

Systern Lena som blivit förskjuten av pappa för att hon gift sig med en katolik. Lever i Moseldalen med sin man som odlar vin. Hon har fått ett bättre liv materiellt. Men pappan vill inte ta hennes man i hand.

Skådespelet är mycket starkt. Jan Dieter Schneider som Jakob, Marita Breuer som Margarethe, hans mor som även fanns med i de tidigare filmerna, flickan Jettchen, alla insatserna är utmärkta.

Foto och klipp är i stort på topp. Filmen känns lång, javisst, vi går in kl 20 och går ut (med rätt stela ryggar) kl 00.15. Men det har inte varit tråkigt.

Fast några saker stör mig rätt mycket. Filmen är i stort i svartvitt även om man ibland kan ana att åtminstone vissa sekvenser filmats i färg då det finns spår kvar av grönt i träden, mycket vackert faktiskt. Som en gimmick har man dock i alla dessa svart-vita bilder lagt in vissa färgsatta inslag. Det första fallet är en glödande hästsko som pappa Simon sätter på en häst. Det glimmar till, det är väldigt vackert. Men sedan återkommer den här pålagda färgsättningen några gånger till. Ibland känns det lyckat men i stort överanvänds det. Jag tappar lite respekt här. Det är när Jakobs ögon någon sekund gör över i sin bruna färg, ja, det är då jag tappar respekten för det greppet. Det är ett lättköpt effektsökeri, om än vackert.

Miljöerna är fina och genuina men kanske har letandet efter verkligt gamla miljöer lett till att man hela tiden befinner sig i mer eller mindre fallfärdiga hus. Jag menar, även om det var extremt fattigt (hundra tusentals tyskar emigrerade under de här åren, däribland den ene brodern i filmen) så var det väl så att man satte upp en bräda här eller där när det blev trasigt. Det är väl mycket Kulturenmiljö.

När Jakobs syster Lena första gången syns med sin bebis är den tydligt en docka. Dåligt.

Så totalt sätt känns den inte som en klockren högsta-poängare. Den har fått 5/5 av flera, 4/5 av många och någon enstaka har satt lägre. Jag tycker att det var en sevärd film i stort. Den berörde mig bitvis, det som stannar kvar med tyngd är mor Margerethes resa mot döden i lungsot, vad hon berättar och tänker på. Hur hon håller ut, hur sönerna bär henne till fältet och körsbärsträdet för att hon ska få njuta. Det är starkt och vackert och Marita Breuer excellerar.

Det jag ska göra nu är se de gamla filmerna. Jag hoppas att jag kan hitta dem på nätet någonstans. Kanske kommer det att ge den här långkörarkvällen en annan dimension.

Andra bloggar om: Det andra Heimat, Heimat, familjen Simon, hembygd

Relaterade bilder: