– Ladda den där hårtussen! sa Sara.

Hon gör som ett lapptäcke av minnen. Och de bildar en greppbar helhet

Hon tipsade om en bra bok, Maria S. Inte alltid är vi överens. Men när vi väl är det, så är vi det med dunder och brak. Jag tror att jag kom att läsa ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig men jag orkar inte” av Margareta Strömstedt för att Maria sa något som att ”alla måste läsa den här boken”. Det är starka ord.

Den kom min väg via skolbiblioteket. Jag såg den, jag lånade den, jag läste den. Jag älskar den.

Det handlar om möten. Möten med Sandemose (så fick boken sin titel, när han gammal och sjuk vid ett möte med Margareta S, låter lusten ta sig den formuleringen). Möten med Astrid L, Ingmar B. Tove J. Och inte minst med hennes egen familj. Den älskade pappan August, brodern. Det komplicerade till modern.

Förutom att boken är oerhört välskriven så fungerar den som någon sorts handbok just i skrivande. När Margareta Strömstedt gör en dokumentär om Sara Lidman blir hon bjuden att bo i hennes hus en vecka. De talar mycket om skrivande. Margareta håller på och skriver om sin mor. Hon berättar om sin moderns skräck för hårtussar. ”Ladda den där hårtussen!” säger Sara Lidman. Och det gör hon. Margareta använder sig av det här minnet och skriver, författar: ”Om det håret faller ner på golvet är det svårt att upptäcka och då tar det ännu längre tid för mamma, för då måste hon lägga sig på knä och leta efter det. Det är det värsta hon vet om sådant hår blir liggande. Det rullar ihop sig till en otäck tuss som hotar henne vid varje steg hon tar.”

I boken beskriver hon också hur mycket arbete som ligger bakom en självbiografisk bok. Man kan inte bara ösa ur sig minnen. Man måste ha kunskap om tiden man skriver om för att bli trovärdig.

Om brodern skriver hon så man nästan gråter. Vid 26 års ålder begick han självmord. Som barn var han en upprorisk ande. Pappa i familjen var predikant. När han stod i predikstolen och berättade om hur Jesus hade uppväckt en död, ropade brodern, sex år gammal att det går inte! Man kan inte uppväcka de döda! Han ville inte tiga ”för Jesus har sagt att barnen visst får prata”. Brodern umgicks med barn som pappan inte gillade. Så här kunde konflikten bli: ”– Går du till Leif så får du stryk, det vet du. – Jag tar stryket, skrek min bror och sprang bort till smedens.”

Detta mod tar Margareta med sig, hennes brors djärva rop: ”Jag tar stryket.” Hon ser brodern som ett urbarn, och erkänner att hon mytologiserat honom, lätt hänt när han så ung och så älskad tar sitt liv. Hon har, som hon säger, gett honom en plats i hennes ”egen teologiska fakultet där han för alltid gör tjänst som den lille helige orosanden”. Utan honom, skriver hon, är det mycket hon inte hade vågat.

Det här är en sådan vacker bok, så klok och innehållsrik. Jag önskar så att ni alla skulle läsa den. För det är faktiskt sant, detta är en bok som alla borde läsa. Den ska intas med viss vördnad, inte slukas. Nej, då kan man missa något viktigt, någon viktig smak och stämning. Det finns många bottnar i den, flera viktiga perspektiv att ta fasta på. Jag har valt några som slog an hos mig. Ni får läsa om andras läsningar hos andra.

Andra bloggar om: Margareta Strömstedt, Jag skulle så gärna vilja förföra dig men jag orkar inte, Sara Lidman, hårtussen, Sandemose

Relaterade bilder: