Sons of Anarchy

Jag har snöat in på serien Sons of Anarchy trots att den bitvis stör mig och inte är Evakorrekt (EK).

I början av sommaren frågade jag en kollega om TV-serietips. Hen verkar ha god smak. Jag fick en hel radda, varav Sons of Anarchy var det första.

Det finns många olika sorter.

Serien handlar om ett motorcykelgäng i staden Charming i Californien. De inte bara kör motorcykel utan de idkar vapenhandel därtill. Olaglig sådan. De drar sig inte för att döda en eller annan som kommer i vägen för dem i deras värv. Ingen kvinna kör MC i den här serien. Inte än, i varje fall, när jag nu näst intill slutkollat på säsong 2.

Karaktärerna: Ja, huvudperson är Jax, Jackson Teller, en ung man som har kommit över ett manus hans far skrivit innan han, som det berättas, körde ihjäl sig när Jax var tonåring. I detta manus finns planer för ett mindre våldsamt Sons of Anarchy. Det här manuset sitter Jax ibland och läser och det framkommer då att det är till ett mindre våldsamt liv Jax längtar. Han spelas av Charlie Hunnam som trots att han är född i Newcastle talar med en rätt härlig drawl. Det är en snygg kille som liksom boxar sig fram med sina höfter och axlar, en medveten långsam gång, mycket cool. Jax är seriens hjälte.

Hans styvfar Clay spelas av Ron Perlman. Han är en svår karaktär att förstå sig på, lite ond, lite god. Perlman spelar rollen med bravur.

Av de övriga MC-killarna får jag nämna Opie (spelas av Ryan Hurst som tydligen också arbetat som producent) som är en tragisk, godhjärtad kille i detta råa gäng.

Ja, alla i MC-gänget spelar bra och de är intressanta karaktärer. Men det är så JÄVLA sexistiskt. Kvinnorna i stort är mest sexobjekt, de finns i periferin, tar med sig mat till kalas och gör det kvinnor då tydligen ska göra. MEN, det finns ett undantag och det är hon som lyfter hela den kvinnliga delen av karaktärerna: Det är Jax mor och Clays hustru, Gemma, helt suveränt spelad av Katey Sagal. Även hon är en komplex karaktär, en rå brud, moder vid 16, levt hela livet i MC-världen, med en skarp blick, ett gott hjärta när det känns rätt, en elak tunga när det krävs. En råhet som heter duga. Men hon har min kärlek i den här serien. Hon är underbar.

Inte lika underbar är Tara, spelad av Maggie Siff. Jag har sett henne tidigare i Mad Men, där var hon bra. Här är hon mindre bra tycker jag, och Tara som karaktär är en mes. Hon är läkare och borde ha lite ruter i sig med den klassresa hon gjort från en tragisk bakgrund. Men hon, så här långt, verkar inte göra mycket av sin egen inre kraft utan man får se henne ta hand om Jaxs barn med hans före detta hustru, nu på behandlingshem, ta hand om Jax vänner som blir skjutna och behöver sjukhusvård, fråga folk om vad de tycker om henne och Jax relation (som vi i publiken, i varje fall denna i Dalby, undrar MYCKET över). Ja, rätt mesig. Men vi får se, jag har ju bara sett knappt två säsonger … (ni märker, jag är fast!).

Vad är det då? Vad gör denna brutala serie så bra, trots de brister jag beskriver ovan? Framför allt är det nog att det är intressanta karaktärer. Sedan är den mycket snyggt filmad och så är det då Gemma och Jax. Och får jag nämna polischefen Unser (Dayton Callie), svårt sjuk i cancer, som man också måste känna för, med sin bruna öppna blick och förälskelse i Gemma.

OK, varför? Om någon av er har sett serien kanske ni kan förklara för mig varför jag gillar den. Jag är inte helt säker på vad det går ut på. När jag ska förklara för Mats vad serien handlar om ser han lätt förbryllad ut. ”Kollar du på en serie om brutala MC-killar som säljer vapen, har med sig ett gäng prostituerade på sina fester och spränger lite här och var eller bäddar ner något lik som de lite av misstag fått på halsen? Och så kan du dessutom inte förklara varför?”

Skumt. Mycket skumt. Men det är faktiskt så med fiktionen, tycker jag. Gillandet kan inte alltid förklaras. Det är liksom en del av det härliga.

Andra bloggar om: Sons of Anarchy, fiktion, TV-serier

Relaterade bilder: