Bakåt och framåt

Ibland blickar jag bakåt i tanken. Till exempel till mitt barndomshem som har fått lite mytiska proportioner av olika skäl. Ett kanske är att jag bodde där tills jag var 18. Ett annat, viktigt, att det var där min far också bodde fram till sin död när jag var 17. Allt detta var på Transtigen 3.

Namnet Transtigen hade ingen annan innebörd än just att representera hemmet. Inte förrän i 50-årsåldern slogs jag av det befängda att en liten gata inne i Limhamns villakvarter var uppkallad efter tranor. Aldrig sågs en trana där. Men så är det med namn. De finns liksom mer i hjärtat än i semantiken.

Vi var där, Mats och jag, på en liten rundtur i Malmö. Transtigen. Sedan Sibbarp för ett bad. Efter det till Ön, som vi aldrig hade varit på sedan den bebyggdes och som hyser många människor. Alla med förmånen att bara ha ett fåtal steg ned till badvattnet. Lycko dom.

De gamla husen innanför Ön i Limhamn, i gamla Limhamn som det kallas, minner om en tid när det fiskades mycket här. För hundra år sedan var fortfarande Limhamn en egen liten ort och det gick järnväg från Malmö dit. Därom berättade min far, född 1906. Det har hänt grejer sedan dess.

Det byggs så det knakar både i Limhamn och på andra ställen i Malmö. Tala om stad i expansion! Det är härligt på många sätt och jag kan känna visst sug efter att återvända till min hemstad. ”Den biffen får du möra länge” säger Mats som inte är med på dessa noter.

Vi tar oss också en tur till butikrestaurangen et cetera som jag fått tips om. Bra, Maria KB! Här står Emil och säljer fina varor, och god sopplunch på en bra och hyfsat lugn adress i Malmö, Stora Nygatan. Stället drivs av honom och hans familj och jag går därifrån med bland annat en ny vacker japansk trädocka.

På kvällen går det framåt i tanken. Vi tittar på filmen ”Her” av Spike Jonze via iTunes store, mycket praktiskt. Även denna har jag fått tips om och också denna tipsare har vetat vad vi gillar!

Filmen handlar om en kille som blir kär i ett mycket inkännande operativsystem, Samantha. Den utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid. Men den är så avlägsen att man tycker det är OK att folk blir förälskade i icke-fysiska digitala intelligenser.

Det har förstås sina fördelar. Samantha (röstad, eller vad man ska säga, av Scarlett Johansson) är alltid tillgänglig. Hon är oändligt empatisk och fattar precis vad Theodore (spelad av Joaquin Phoenix) behöver. Svårigheter uppstår så klart, annars hade det inte blivit driv i berättelsen.

Framför allt tycker jag att filmen sätter fingret på frågan hur långt vi är beredda att gå för att känna gemenskap och bekräftelse. Och det är långt, långt.

Så kanske det blir i framtiden. Vännen köps via datorn. Vem vet. Det man kan säga med säkerhet, enligt mig, är att man inte kommer skriva. Man kommer tala in sina texter. Vad det kommer innebära för texters innehåll och disposition får den som lever se. Säkerligen blir det också folk som håller kvar vid skriften, den gammalmodiga (då).

Ja, så kan vi människor röra oss bakåt och framåt i tanke och känsla. Rätt enastående. Men det viktigast är ändå —— ATT NUA!!!

Andra bloggar om: Her, Limhamn, Ön, Sibbarp, Malmö, et cetera

Relaterade bilder: