Boyhood – ett imponerande projekt

Jag går glad ut från Kino denna regniga eftermiddag. De tre sista timmarna på veckans fastedag tillbringar jag i mörkret tillsammans med ett tjugotal andra. Vi ser Richard Linklaters film ”Boyhood” under två timmar och 46 minuter. Och inte en av dem är tråkig.

Jag tror jag var sådär 8 år kanske, det är nog vintern 1960. Man spolade en allmänning i Frliluftstaden. ”Glyttängen” kallades det. Jag kände mig duktig den vintern på isen. Solen sken. Skridskorna skavde.

Vi följer Mason som huvudpersonen heter, från det han är en 5-6 år fram till han lämnar high school och ger sig av till college. Namnet, ”Boyhood” är inget bra namn på filmen enligt mig eftersom vi får följa så många andra -hoods, inte minst parenthood. Till en början hade till exempel namnet ”childhood” fungerat lika väl eftersom man får följa Masons syster Samantha (spelad av Linklaters dotter Lorelei) i lika hög grad.

Mason, fantastiskt spelad av Ellar Coltrane, är en allvarlig, lite inåtvänd kille som bor med mamma (spelad av Patricia Arquette med den äran) och syster. Pappa, spelad av Ethan Hawke som ju har en av huvudrollerna i ett annat av Linklaters tidsexperiment, ”Before”-filmerna, spelar pappan, odågan till pappa som har lämnat mamman ensam att ta hand om barnen.

Vi följer dem genom åren. Mamman försöker få vardagen att gå ihop, pappan dyker upp efter ett och ett halvt års frånvaro och börjar träffa barnen på helger. Mamman hittar så småningom kraft att börja studera, träffar en ny man som hon skapar ett nytt hem med, tillsammans också med hans barn. Han visar sig vara en skitstövel.

Barnen förändras, växer upp, blir tonåringar. Mamman är stark, stark, stark. Pappan är en odåga men för mig står de scener där Ethan Hawke träffar sonen framför allt på egen hand, som de finaste i filmen. Ethan Hawkes energi och glädje är något han försöker föra över till sonen, som är rätt tungsint. Det känns trovärdigt. Sonen vet vem hans far är, känner till hans svagheter. Men han älskar honom.

Mamman är stark men hon är inget helgon. Hon låter sig charmas av andra män och söker trygghet och närhet. Det går inte så bra. Var den andre mannen som dyker upp i hennes liv tar vägen förstår jag aldrig, det känns som en miss i redigeringen. Men försvinner gör han.

Det är lite collageaktigt, som ett lätt överarbetat collage, när man ska titta på helheten i filmen. Men det finns en närhet i de enstaka bilderna. Och det finns en väldig närhet mellan människorna.

En av slutscenerna är helt underbar. Mason ska åka iväg till college. Mamma Olivia sitter i en stol och ser honom packa. Hon brister i gråt. ”Var detta livet?” säger hon. Jag tänker på hur olika den här filmen kan upplevas beroende på vem man identifierar sig med i filmen. Mason förstår henne inte, hon har väl många år kvar av livet? Sedan drar han. Han går vidare till ett nytt kapitel i sitt liv. Den delen av hans uppväxt, i hemmet, är slut.

Det finns gott om tidsmarkörer, det handlar om spel, musik förstås (en mycket njutbar upplevelse i filmupplevelsen) teknik, kläder förstås och så den mest märkbara förstås – att skådespelarna åldras. För vi får då följa alla dessa personer i tolv år. Förändringen är mest markant hos den från början lille Mason, i slutet en gänglig ung man med en full blick, säkert riktad mot hans olika egna mål. Men även de vuxnas åldrande är förstås märkbart. Jag noterar hur Ethan Hawke blir mindre sprallig, helt i linje med den utveckling hans liv får. Patricia Arquette, den vackra och kloka Olivia, blir tyngre, tröttare men å så mycket människa hela vägen.

Kanske är det här vinsten finns i filmen, det som får mig att med lätt skuttande steg trots att jag är vrålhungrig, gå mot bilen, förbi Domkyrkan. Att den innehåller scener som känns så oerhört äkta. Det är kvalité. Jag tycker, om ni har tid och möjlighet, att ni ska ta er till en biograf, gärna om det regnar ute som det gjorde i Lund idag, och sjunka ner i en salongsfåtölj och njuta av det här imponerande filmprojektet. Det imponerar, inspirerar, och väcker mycket tankar.

Andra bloggar om: Boyhood, Before-filmerna, Ellar Coltrane, Richard Linklater

Relaterade bilder: