Att mötas

Kulturhelgen är avslutad. En sådan grej. Sådana fina möten det blev.

Jakob Brandqvist, Vindsvåningen med sina handgjorda ting, och jag, huserade den gångna helgen i den gamla 1800-talslängan Strädelängan i Dalby som Mats och jag har några andelar i. Igår lördag, hade vi en strid ström besökare mellan klockan 4 och klockan 8, med en verklig topp vid 6-tiden då Familjebandet spelade. Musikgruppen som består av pappa Håkan Brandqvist, bröderna Martin och Jakob med samma efternamn, samt denna gång understödda av trummisen Rasmus Ringdahl, lirade inför entusiastiska kulturknuttar från Dalby och annorstädes.

Möte mellan människor. Stina från Vindsvåningen, bästa virkerskan, och Jenny bästa besökaren

Det var härligt. Mötena, ja, de mellan bild och människa förstås, var en sort. Men sedan hade vi de mellan människa och människa. Henrik N dök upp. Han är en gammal vän till vår dotter, en jag mött ett antal gånger i verkliga livet och många gånger virtuellt via olika medier, inte minst på grund av hans flickvän Gen Baileys fantastiska film I Am Eleven som gör succé världen över. Henrik dök plötsligt upp, in genom den låga 1800-talsdörren, tätt följd av mamma Anita. Henrik bor i Australien men på ett kort besök i Sverige passade han på att ta sig till Dalby för kompisens morsas kulturevenemang. Jag var bra rörd. Och det kallar jag möte.

Vi snackade Henrik och jag, om närvaro. Att vara på plats, som han var hos mig och oss igår. Att göra sig besväret att komma till evenemang PÅ RIKTIGT. Att närvaron, den fysiska, är nödvändig för de verkliga mötena.

Många andra kom, flera överraskade mig glatt. Maria som har sitt hem i Jönköping, hade gjort sig besväret. Tack, Maria, tack. En av mina första köpare från min första utställning 2008 kom in och jazzade med Familjebandet och berättade om sin Nygrenbild där hemma som skänker henne glädje. Och många, många andra.

Idag var det ännu en dag. Folk kom och gick, några kända, några okända. Kusin Gunilla från Uppsala var där till vår glädje, kollegan Acke böjde på sin långa lekamen när han med fru Jenny kom in i den lilla Strädelängan. Och vi pratade. Och vi möttes.

En kom som jag inte kände igen. Hon tog sig dit  via en gemensam bekant. ”Jag känner igen dig. Du har varit lärare för min son J”. Hon berättade om hur hon sett på mig då när jag för tio år sedan var hennes sons lärare och mentor. Det hade varit bra, sa hon. Vi möttes idag. Vi blev båda berörda.

Någon kom in från gatan utanför. De såg att det var folk i Strädelängan. Vad pågår? Utställning? Kul! De tittade och frågade. Vi möttes.

Möte mellan människor. Margareta kom från Ängelholm för att möta Jakob Brandqvist, en av oss bildburna

Det är de riktiga mötena som är grejen. Det står klart för mig.

Det har bara gått en vecka sedan vi träffade Micke i Stockholm. Tala om möte. Micke och jag hade aldrig träffats på riktigt förrän 29 november 2014. Vi hade dock korresponderat en hel del sedan kanske fem år eller mer. Mer och mer personligt. Så till den milda grad att när han fyllde 50 blev vi bjudna på hans kalas i Sundbyberg. Till hans förvåning och förtjusning tackade Mats och jag JA! till hans inbjudan. Det blev ett fint möte på hans roliga fest. Så kan det gå när man inte är rädd och inte haspen är på.

Att mötas är grejen.

Andra bloggar om: möte, att mötas, att möta, konst, Strädelängan

Relaterade bilder: