Blicken hos Paula och Ida

En väldigt sevärd utställning är den på Louisiana just nu, där cirka 150 av Paula Modersohn-Beckers verk ställs ut. Denna genombegåvade kvinna efterlämnade 745 bilder. Tänk, om hon hade fått leva längre än till den dag då en blodpropp satte punkt för hennes liv, bara några veckor efter att hon fött sitt barn. En kvinnlig Picasso hade vi kanske haft. En Modersohn-Becker.

Paulas blick

Det är en exceptionell konstnärs bilder vi tittar på denna söndag i slutet av jullovet, när muséet är knökfullt med folk.  Att målningarna gör så starkt intryck har att göra med kombinationen av enkla kompositioner och enastående hantverk. Detta parat med soul. Någon sorts själfullhet som är konsten. Saken i sig.

I bloggen som jag länkar till kan du se många av Paula Modersohn-Beckers bilder. Det är mest människor hon är intresserad av. Ja, oss, och björkar. Ni kan nog ana att jag känner en viss frändskap.

Målningarna är ofta gjorda i ett rakt-framifrån-perspektiv, även när det gäller barn som hon gärna målade av. Som museipedagogen påpekar är detta i sig något rätt unikt. Att inte titta ner på barnet, utan rakt in.

Merparten av porträtten är av kvinnor. Flera är av kvinnor med barn. Det inte är några bildmässiga idealiseringar, utan just som kvinnor ser ut.

En hel rad med självporträtt visas. Från gjorda i tidig ålder, kanske 16 år, fram till hennes död. De har en tydlig progression som inte bara är i positiv riktning som jag ser dem. Hade jag inte haft respekt för upphovsrätten hade jag visat några av dem här. Men en lösning är ju att ni själva tar er dit. Utställningen pågår ända in i april.

Hennes blick är mörk, den ger kontakt. Så småningom är ögonen mer och mer stiliserade i de målade porträtten, men blicken tar ändå tag i mig.

Liksom Idas. För ikväll kom vi då äntligen iväg till Kino för att se filmen ”Ida” (regissör Pawel Pawlikowski). En sådan sällsamt sorglig, sann, svår, film att se. Och blicken. Idas blick. När den syns på duken tänker jag, är det Paula, den Paula jag såg på Lousiana igår? De mörka ögonen, den direkta, öppna blicken. Ja, det är en fin koppling. En i Tyskland – Paula. En i Polen – Ida.

Filmen är skjuten i svartvitt och det räcker mer än väl. Bilderna är laddade, ett alldeles magnifikt kameraarbete, vi får vila i dem. Bildkompositionen är mycket medveten, alla ansikten lagda djupt ner i bild. Ögonen, ja även här, är på något vis i jämhöjd med oss.

Berättelsen är djupt tragisk och säkerligen en av många, oräkneliga liknande från området. Tänk er Polen efter kriget. Alla sanningar som uppdagades. Alla monster som visade sig. Hur skulle människorna skydda sig mot det som hänt? Leva vidare?

Idas blick söker. Den tittar, ser. Till sist slår hon ned blicken.

Tala om undertext. Tala om att låta åskådaren tänka och och lägga in själv. Vi som sitter där förstår både Idas val och hennes moster Wandas (Agata Kulesza). Det är val gjorda i smärta.

Andra bloggar om: Paula Modersohn-Becker, Ida, Polen, blick, kriget, ögon

Relaterade bilder: