Nätternas gräs och nytankat i Målat

Bara titeln ger mig rysningar. Nätternas gräs. Den väcker känslan av det som är så typiskt hos Modiano, språkets tänjbarhet och musikalitet. Det melankoliska i natten.

Kosmisk blåtira kallar jag den här akvarellen som jag själv gillar skarpt. Kanske för att den är lite svårgripbar.

Jo. Vad ska jag säga? Han är på sätt och vis mycket svår. Man måste ge sig hän och skippa jakten på handling. Storyn, ja, vilken är den? Man måste låta sig översköljas av den sorgsna, så ensamma stämningen. Det alldeles enastående vackra språket.

Bokens jag, den unge Jean, är förälskad i Dannie, bokens hon. Det är en djup förälskelse, han intresserar sig för hennes hemligheter och lögner, hennes skumma vänner och kleptomana vanor men han moraliserar inte, blir inte rädd. Han väntar på henne, är beredd att vänta hela natten. Under tiden antecknar han namn som hon nämner i sin anteckningsbok, adresser, bynamn.

Modiano är upptagen, som alltid, av sin stad, Jean vandrar runt i Montparnasse. En söndag i slutet av oktober tar han sig dit. Det är trettio år efter att han känt sin Dannie. Stadsdelen är förändrad, ” … det är som att ha en uppstoppad hund intill sig, en hund man hade ägt och som man hade älskat medan den levde”. Området är sanerat och Jean drar sig för att gå dit.

”Men på söndagarna, särskilt sent på eftermiddagen och om man är ensam, öppnas en spricka i tiden. Man behöver bara glida in genom den.” Vackert. En tidens resenär, den mest sorgsne.

Baudelaires älskarinna Jeanne Duval dyker upp många gånger, Jean intresserar sig för henne. Även andra historiska gestalter dyker upp och vi får en bild av en person som nästan maniskt intresserar sig för det förgångna, att kartlägga det som varit. Och det som är.

Allting noteras i den svarta anteckningsboken. Nästan allt: Om en adress: ”Jag hade inte antecknat vare sig namnet eller adressen i anteckningsboken, för vi undviker att skriva ner de mest intima detaljerna i vårt liv, av fruktan att de inte ska tillhöra oss längre när de väl fästs på papper.”

Jag skulle vilja föreslå ett Modiano-bad. Låt dig omslutas av hans bilder och språk, låt orden strömma över dig. Kanske blir du som jag försatt i stämning, som Mats Gellerfelt före Nobelpriset, liksom Jens Christian Brandt. Och jag tackar Nobelpriskommittén som gjort mig uppmärksam på den här store författaren med det sorgsna hjärtat. I varje fall bokledes.

Titta gärna också i Målat. Där ligger nu ett antal bilder som inte legat där förut.
Andra bloggar om: Modiano, Nätternas gräs, Kosmisk blåtira, Målat

Relaterade bilder: