Leviathan

Långsamt, långsamt kommer man in i Andrej Zvjagintsevs film ”Leviathan”. Vi är i utkanten av Ryssland, vid Barents hav. Det är hav, berg, kargt, kallt. Och fattigt.

Min tiger är inget monster.

Men Kolja, bilmekanikern och fixaren, han har sitt hus. Han äger det, tror han, här har hans far och farfar bott. Han hör hit. Hans älskar sin fru, styvmor till sonen Roma. Så är det.

Fram tills den korrupte borgmästaren får för sig att marken ska exproprieras. Varför? Jo, för att det är en havstomt och en rik pamp vill bygga ett ”palats” och föra med sig pengar till den fattiga trakten.

Kolja ber sin vän advokaten Dimitrij att komma från Moskva för att hjälpa honom. De är dock maktlösa mot det korrumperade styret och den totala hänsynslöshet och oärlighet som präglar både politik och kyrka. Kängorna i filmen mot det ryska samhället är många och hårda. Svekfullheten visar sig också i relationer mellan människor och vodkan finns ständigt där för tröst och glömska.

Här i byn är man långt från Moskvas politik och nyhetsförmedling. På teven visas bilder på Pussy Riots demonstration men Koljas protester får inga rubriker.

Associationerna till monstret Leviathan är många och kan kanske verka spretiga. Ett uppenbart är det monstruösa sättet att handla mot medmänniskorna. Men jag ser också monstret i valskeletten som dyker upp i bild flera gånger, i de gråa, tunga bilderna. Valarna ger mat och näring men sedan lämnas de därhän.

Båtvraken ligger i vattnet, de har fått ligga kvar när ingen har nytta av dem längre och de ligger bara där och förmultnar.

Men det mest monsterlika jag ser i filmen är den stora munnen på grävmaskinen som i filmens slutminuter krossar Koljas hus med stora bett och hugg, och förstör och förstör och förstör.

Många scener griper mig. Den jag har med mig när jag på yogapasset försöker tränga undan tankar och inre bilder i meditationen är den av Lilja som står vid havet. Havet är vilt och mycket farligt. Jag förstår att hon ändå känner sig lockad att slänga sig i djupet.

Det är en tragisk och oerhört vacker film. Det är synd om människorna i ”Levithan”. Det är bra att det görs filmer som uttrycker kritik mot det ryska samhället. Inte utan anledning visar Andrej Zvjagintsev en bild från byns centrum där Leninstatyn står kvar. Inte mycket har ändrat sig sedan Sovjettiden. Det är fortfarande svårt för den lilla människan och lika korrupt.
Andra bloggar om: Leviathan, Leviatan, Ryssland, korruption

Relaterade bilder: