Skilsmässa på hebreiska

Vi tar bilen från vår by in till stan för att se den israeliska filmen ”Rättegången – Amsalem vs Amsalem”. Den har fått väldigt fina recensioner här i Sverige och jag tar förstås med intresse del av det som kommer från Israel och väcker starkt intresse här. Det finns tror jag, just nu ett större intresse i Sverige av att förstå Israels komplexa ”själ” där både modernitet och fundamentalism trängs. Till ett mycket högt pris.

Det är svårt med relationer

Filmen visar klockan 18 på Södran, en liten intim biograf i Mejeriet, i Stadsparkens ytterkant. Inte många är där denna underbart vackra vårkväll. Inte mig emot, ju färre i biosalongen desto bättre.

Det är drama. Det är skilsmässodrama på hebreiska, eller kanske ska jag säga judiska. För det handlar om den situation som gör att Israel fortfarande har ett mycket starkt band mellan religion och stat vilket får till följd att till exempel skilsmässor är mycket svåra att genomföra. Så svåra som den ortodoxa judiska praxisen kräver.

Och detta i ett på många sätt supermodernt land, högteknologiskt med forskning i världsklass och med faktiskt, som exempel på modernitet, en av världens mest gay-öppna städer, Tel-Aviv. Så paradoxalt är Israel. Filmen har väckt mycket kraftiga reaktioner hör jag av min syster som bor där (Jahaja – min syster sa det). I Ha’aretz, Israels mest ansedda dagstidning, finns flera artiklar som handlar om den reaktion filmen väckt bland rabbinerna i landet.

Filmen, som nominerades för en Golden Globe, är gjord av syskonparet Ronit Elkabetz, och Shlomi Elkabetz. Ronit spelar hustrun i det par som dramat handlar om. Hon är en kvinna som vill skilja sig. Hennes man är inte ond, han behandlar henne väl. Domare och makens talespersoner och vittnen använder detta som argument för att inte bevilja skilsmässa – varför ska hon skilja sig när inget ont drabbar henne? Hon får mat, husrum, maken slår henne inte.

Häri ligger filmen styrka. Mannen beskrivs inte som en dålig person. Hon älskar bara inte honom. Hon vill inte vara med honom. Det är hennes vilja. Och den tas inte på allvar, den respekteras inte. En kvinnas vilja och känsla respekteras inte i detta system som bygger på uråldriga patriarkala tankebanor. En kvinna ska vara tacksam och ta emot.

Skådespelet är på högsta nivå. Det är lite grekiskt drama över det, eller Bergman om du vill. Det är ett rum. Vita väggar. Blickar som talar, blickar som avslöjar tankar. Mycket skickligt. Det gläder mig som älskar Israel men också är ytterligt kritisk, i likhet med väldigt många israeler, mot den fruktansvärda tyngd med vilken det religiösa Israel påverkar och styr landet.

Den här filmen grep mig starkt. I veckan som har gått har det också varit nyheter som har tagit tag i mig och följt mig under dagen. En var i det reportage som visades i Rapport för en vecka sedan (tittarservice på Svt har plockat fram en kortare version i den här länken till mig). Det handlar om ensamkommande flyktingbarn från Marocko som kommer till Sverige efter en resa genom Europa där de ofta betalt sin resa med hjälp av stölder och prostitution. De är barn, ofta så unga som 9 år, som vuxit upp helt utan vuxenkontakter på gatan och är helt ovana att ta emot hjälp. De visar stor misstro mot vuxna och auktoriteter. Självklart för att de aldrig haft möjlighet att få hjälp och stöd av vuxenvärlden utan fått klara sig ensamma, eventuellt med hjälp av jämnåriga barn i samma utsatta situation. Reportaget gjorde mig mycket ledsen. Barn som lider. Det värsta.

Ett litet sandkorn är jag i det stora hela

Liksom nyheten om de flyktingar från Burma och Bangladesh som vi kunnat läsa om i tidningarna den sista tiden. Enligt New York Times är de flesta tillhörande minoriteten rohingya, som förvägras rätt till medborgarskap och utbildning i Burma, och en del är också ekonomiska migranter från Bangladesh. En del av dessa flyktingar har drivit runt på Andamasjön i veckor. ”Nyligen räddades runt 900 båtflyktingar från ett sjunkande skepp utanför provinsen Acehs kust i Indonesien. De hade drivit runt i nära två månader innan fartyget började sjunka. Maten och vattnet var då slut och flyktingarna hade börjat döda varandra.” Detta i TT-texten som idag kan läsas i alla morgontidningar.

Massor med människor är på flykt just nu i världen. Från Afrika, här, mellan olika länder i Asien. Det är fruktansvärda, ovärdiga och omänskliga historier vi får berättade.

Att som i filmen om Amsalem vs Amsalem inte släppa en person i en relation som lätt kan upplösas om bara viljan finns, blir i det ljuset ännu mer obegripligt. Låt oss få göra det vår vilja säger oss under våra korta stunder här på jorden så länge det inte är av ondo! Det finns så oerhört många människor som bara är offer för omständigheter som de inte kan styra över. Som lever liv utan hopp.

Andra bloggar om: Gett, Rättegången – Ansalem vs Ansalem, flyktingar, ensamkommande flyktingbarn

Relaterade bilder: