• Leve gullvivan och boken

    Posted on maj 12, 2015 by in Konst och kultur

    IMG_7290Så är den här igen, våren.  Men visst är det varje år lika svårt att förstå att de kala trädens mörka stammar så snabbt kan byta skepnad. Den vänliga grönskan har en nästan explosiv känsla och ögonen badar i färg när man är ute. Det är grönt, grönt, grönt. Och så gult, om man stöter på gullvivor som jag gör i Skrylleskogen på mina promenader. Leve gullvivan, där den står glad i hågen.

    Det känns som att man borde vara ute hela tiden, ta vara på den, våren, lagra grön färg och fågelsång, milda vindar, inför kommande vinter.

    Men så märkligt är det ju att lagra den kan vi inte. Synd och härligt. Synd för att det vore gött att kunna plocka fram en vår-rulle under december månad och träda in i en kort sekvens av favoritårstiden. Härligt, för att så är det. Det är nua som är grejen, det är att vara i nuet som är det viktiga och rätta.

    IMG_7298

    Bok, javisst, men asken är sen!

    Leve boken. Ja, självklart den som finns i våra skogar. Den har slagit ut nu. Men också den vi läser. Jag tog till mig av några tips som ramlade in när jag efterfrågade boktips i Facebook. Ett kom via Tobbe från när han lade ut den lista romaner som Lyssnarjuryn i P1 valde i för 2014 (Tobbe var med i lyssnarjuryn 2013). En av böckerna på tapeten var Tony Samuelssons “Kafkapaviljongen“, en kontrafaktisk roman (Samuelssons genre) om ett Sverige som inte bara sett Hitler överleva, utan också blivit en del av det nazistiska imperiet. Tanken lät svindlande hemsk och intressant så jag gav mig på den här tegelstenen.

    Nej. Det var intressant till en början, framför allt det kontrafaktiska. Stig Dagerman finns med i romanen, liksom Eyvind Johnson och även andra men det blir lite mycket namedropping-effekt, man tänker, oj, där är han, hon, den, så kunde de ha gått om, om, om.

    Men nej. Det finns ingen litterär kvalitet i boken. Den är långdragen, rätt fyrkantig och förutsägbar i personbeskrivningarna, traditionell på många sätt, trots genrens otraditionella infallsvinkel. Jag tar mig med svårighet igenom den. Inget ont om Tobbe för det. Han är nog lyckligt ovetande om att han indirekt tipsat mig dessutom. Eller? Hallå, Tobbe?

    En som gett ett direkt råd är Daniel. Han rådde mig att läsa den isländske författaren Sjóns roman “Máni Steinn. Pojken som inte fanns“. Den är en vacker, sorglig och rörande berättelse som dessutom lär mig lite om Islands historia. Máni är 16 år, föräldralös och gay. Han har ingen att luta sig mot och driver runt i ett Reykjavik år 1918, ett viktigt år på många sätt i Islands historia. Spanska sjukan skördar massor med offer och Máni får en roll i detta. Han älskar film, filmen blir hans tröst och ger honom förebilder och drömmar. Ja, denna lilla korta bok berör mig. Den är känslosam, inte helt kosher i strukturen, men den har hjärta och smärta och den känns. Inte minst efteråt.

    Så det får bli mer isländskt. En beställning gick iväg till Ad libris precis. För även om gullvivorna är gulliga, så faller regnet ibland. Man kan liksom inte nua hela tiden i naturen. Ibland måste det bli en resa in i bokens värld.

    Andra bloggar om: , , , , ,

2 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Vacker bokbild! Jahaja, så kan det gå! Själv valde jag bort Kafkapaviljongen efter att ha hört årets jury diskutera den med samma resultat som du.
    Har jag tipsat om serieromanen Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall? Själv ska jag kolla upp islänningen.

  2. Eva Nygren skriver:

    Hej Tobbe, ja, du har tipsat om den. Ska se om bibblan har den. Det är en varje fall titel!