Pärlan ”Ru”

Fyra böcker skrivna av kvinnor är en av mina födelsedagspresenter detta år. Ingen av författarna är anglosax. Därmed befinner jag mig i för mig i på sätt och vis ovant lästerritorium. Att böckerna dessutom är korta gör det hele också lite annorlunda (jmfr Knausgård, Stefansson, till exempel).

Ru av Kim Thúy är den första jag läser. Den boken är en pärla. Nej, det kanske är att förringa den. Benämningen kan ge den ett sken av enbart skönhet.

Den är vacker, det är den, till en början tror jag att den är det enda den är. Men nej.

Romanen är självbiografisk och skildrar i korta fragment Kim Thúys liv, först i Vietnam innan hon som båtflykting lämnade landet 1978, tio år gammal. Det handlar om gamla livet i Vietnam i en överklassfamilj som fråntas sin position i samhället och sina materiella tillgångar, och anpassningen till det nya livet i Kanada, så väldigt annorlunda.

Fragmenten känns till en början löst sammanhängande men efterhand blir jag varse en mycket skicklig komposition. De öglor som fragmenten utgör, går fint in i varandra, som associationer. På så vis upplevs boken så småningom som en helhet, ett flöde med ett sammanhang och en röd tråd.

Många människor i världen kan identifiera sig med Kim Thúys berättelse. Titta på Syrien, där människor i miljoner nu tvingas lämna sina hem, sina yrken och sina positioner i samhället för att rädda sina liv.

Boken är inte politisk, den säger inget om den kommunistiska regimen eller den amerikanske armén, eller i den mån den gör så, är det för att visa att den lilla människan är klämd mellan de politiska systemen.

Romanen liksom växer i allvar och djup inom mig efterhand som jag läser. ”Min mor blev ofta arg på mig för att jag var så självutplånande. Hon sa att jag måste komma fram ur skuggan och mejsla fram mina reliefer så att ljuset kunde spela i dem.” Kim Thúy har, som många av oss kvinnor, en idealiserad bild av sin pappa. Med mamma är det svårare. Men här visar hon hur mamman tänker på Kims person, att den måste växa och bli tydlig. Hennes inte helt enkla relation till mamman, återkommer som ämne i boken även om det är försiktigt gestaltat. Kanske med stor respekt.

Hon beskriver väldigt fint hur språk är pragmatiska i sin utveckling: ”Språket i norra Vietnam hade formats av den tidens politiska, sociala och ekonomiska situation och rymde ord för att beskriva hur man skjuter ner ett flygplan med ett maskingevär monterat på ett tak, hur man påskyndar blodets koagulering med natriumglutamat och hur man hittar ett skyddsrum när sirenerna börjar tjuta. Under tiden hade språket i den södra delen skapat ord för hur bubblorna i Coca-Cola känns på tungan, benämningar för spioner, rebeller och kommunistsympatisörer på gatorna i Syd, och ord för barnen som föddes ur de amerikanska soldaternas vilda nätter.”

Det här konkreta sättet att gestalta ger närhet och trovärdighet till hennes berättelse.

Hon skriver mycket starkt, mer symboliskt, om moderskapet som ”… har tyngt mig med en kärlek som skövlar mitt hjärta”. Det är vackert. Men känns också äkta.

Det handlar om mellanmänsklighet och om överlevnad. Det handlar om kärlek i familjen och i hög grad mellan Kim Thúy och hennes barn, det ena svårt autistiskt.

Det är som sagt en pärla till bok. Men tänk er då en äkta pärla.

Andra bloggar om: Kim Thúy, Ru, kvinnliga författare, Vietnam

Relaterade bilder: