Innan psykologin var uppfunnen

Innan psykologin var uppfunnen. Punkt.

När jag sitter i biosalongen och tittar på filmen Jag är Ingrid. (jo, den heter så, med den så nu moderna, från reklamvärlden knyckta punkten i slutet av titeln) så kommer den här meningen för mig, uttalad av min mor en gång, ”det där hände innan psykologin var uppfunnen”. Mamma sa det i samband med att någon av oss i syskonskaran anklagade henne för att ha brustit i omtanke kring oss barn. När jag får berättad Ingrid Bergmans historia, mycket via hennes barns berättelser men också med tillbakablickar till Ingrid Bergmans egen barndom, så slår det mig – hur kunde hon, som miste sin mor när hon bara var några år gammal och pappan när hon var 12, hur kunde hon lämna sin äldsta dotter under så långa perioder och sedan även sina andra barn? Kanske var det innan psykologin var uppfunnen?

Nu tror ni kanske att jag klandrar henne? Nej, det gör jag inte. Däremot vet jag inte om jag tycker att det är så intressant att Ingrid Bergman gjorde just detta, att hon gjorde de valen. Det är i stor utsträckning det som går som en röd tråd genom filmen, vad hon gjorde i relation till sina barn. Jag tycker inte att det är så spännande, annat än kanske just då ur ett psykologiskt perspektiv.

Det som filmen handlar förvånansvärt lite om, är hur hon utvecklades som skådespelerska. Det finns med som ämne i filmen men dominerar inte, trots att det är skådespelerska hon var. Detta tycker jag är en stor brist. Andra brister är att det är för mycket material, enligt mig, att det bygger för mycket på intervjuer med barnen, och också, att utdrag ur hennes brev läses av Alicia Vikander vilket gör att något skalas bort från autenticiteten. Hur man skulle löst det bättre har jag inget svar på.

Det som gör filmen sevärd är de många bilderna som sådana, från hennes barndom (där Mats och jag känner oss lurade eftersom inte EN ENDA bild dyker upp på vare sig Mats eller hans far som var släkt med Ingrid) och även en del från hennes liv. En väldigt fin sekvens från hennes första provfilmning i Hollywood där kameran bara går över henne och man ser att den här kvinnan är som gjord för att bli filmad, vacker, fotogen, så harmoniskt stilig. Det finns andra. Det finns lite mer ”stulna” bilder , som en där hon sitter i en bil, Roberto Rossellino och hon ska skiljas, man ser att nu här hon oglad. Dessa gillar jag.

För bilderna visar ju i stort en leende Ingrid, med de vackra tänderna och munnen. Trots att hon var mycket vacker inte minst när hon som 60+ spelade mot Liv Ullman i Ingmar Bergmans regi. Då ler hon inte, och det klär henne.

Barnen får som sagt komma mycket till tals. Den som gör starkast intryck på mig är Pia Lindström, den äldsta dottern som Ingrid Bergman får som 23-åring med Petter Lindström. Pia är samlad i intervjuavsnitten men en viss vrede mot Ingrid märks och det känns naturligt när man ser materialet i filmen. Hon känns rätt okonstlad och ”frank” som flera av barnen faktiskt just säger att Ingrid var. Rak. Pia är också rak, eller hyfsat rak. Isabella känns som den diplomatiska talespersonen bland barnen som för fram den officiella versionen.

Man får ju inte glömma att dokumentärfilm också är en sorts fiktion. Man använder dokumentärt, ”verkligt” material. Men man har sin tes, sin storyline och den för man fram med det material man väljer.

Filmen är intressant, men inte nog intressant. Kanske heller inte helt väl berättad hela vägen, och för mycket stoff levereras. Slutet berör, med många fina bilder, åter med barnen och Ingrid. Eva Dahlgrens röst som ackompanjerar är som vanligt rörande. Men vad sägs? Jag är osäker. Lite av ett luftslott känns det hela som.

Andra bloggar om: Jag är Ingrid, Jag är Ingrid., Ingrid Bergman, dokumentär

Relaterade bilder: