• NW, ett riktigt fynd

    Posted on augusti 24, 2015 by in Konst och kultur
    bjorn

    Detta underbara verk av Anne Bjørn kan man se i Liselunds slottspark, på Möns nordöstra hörn.

    En kort promenad genom Växjös centrala delar en dag i juli visar på strålande kommers. Men tydligen når strålarna inte in i bokhandeln, Akademibokhandeln på stora gatan ska slå igen och allt säljs med 25% rabatt. Mats hittar “NW” av Zadie Smith på en hylla. “Den här har visst fått fina recensioner”, säger Mats och den inbundna boken blir min för knappt 50 kronor.

    Ett sådant fynd! En billig bok med ett mycket rikt innehåll. Den handlar om en mycket större stad, London, mer specifikt den nordvästra delen. Och Mats har rätt, recensionerna är positiva. Jag läser New York Times och häpnar över den grundliga analysen av språklig stil och berättarteknik i Zadie Smiths bok. Ända tills jag ser att recensionen är skriven av en annan stjärna, Anne Enright. Amanda Svensson har skrivit en annan mycket fin recension och det finns ytterligare många som kan nämnas. Helt klart är att Zadie Smith idag hör till de författare som ingen större tidning vill förbigå.

    Boken utspelar sig i den fattiga nordvästra del av London som Smith själv växte upp i. Den följer fyra unga individers liv. Det är Leah, Felix, Natalie, och Nathan. Deras liv hänger på olika sätt ihop och deras öden vävs på ett skickligt sätt samman genom berättelserna om dem.

    Mats intresserar sig för både ytor och djup. Här är det kalkstenen på Möns Kebnekaise, 143 m ö h, som väcker hans nyfikenhet.

    Leah lever med Michel. Hon ser sig som något så ovanligt som vit i denna invandrartäta del av staden. Men det är fattigt också där hon kommer ifrån och så är det också i hennes liv med Michel. Han är frisör, hon socialarbetare på en frivilligorganisation. Hon är hemlig i sin relation, gör sin tredje abort under tiden med Michel fastän de talar om att skaffa barn. Egentligen vill hon inte ha barn. Hon har andra drömmar, bland annat om skrivande. Hela tiden tycks hennes tankar kortas av, oftast genom att hon röker lite gräs eller dricker. Hon lever i någon sorts bubbla.

    Det är fattigt på mer än ett vis. När Leah och Michel ska på middag ska de ta med sig en flaska vin: “De är inga goda människor. De har inte ens integritet nog att vara den sortens människor som struntar i om de är goda människor. De struntar inte i någonting. De är än en gång fast i ett skruvstäd. De köper alltid pinot gris eller chardonnay för att dessa är de enda vinrelaterade ord de kan.” Zadie Smith träffar så mitt i prick, så sorgligt rätt.

    Leah har ett komplicerat förhållande till många människor, bland annat sin mor. Modern Pauline är en intressant karaktär, hennes tankar tecknas med skärpa: “Kort kriminell panna, brett mellan ögonen. Det finns en särskild sorts förakt som Pauline sparar åt de fallna medlemmarna av hennes egen stam.” Så iakttar Pauline en före detta granne från deras eget område.

    Staden finns med som bekräftelse på människornas situation. “Fönstret noterar Kilburns konturer. Ogentrifierat, ogentrifierbart. Konjunktursvängningarna når aldrig hit.” Det är som att valet står mellan stiljte, som i Kilburn, och gentrifiering, som i många andra av Londons stadsdelar där klassresorna hos människorna kan avläsas i hur de flyttar “uppåt”, in i de gentrifierade områdena. Att valet är att vara kvar i det gamla eller att göra en klassresa på kapitalets premisser. Så är det för individerna i boken.

    Bara Natalie lyckas med den här resan. Hon är som ung kompis med Leah och de delar många erfarenheter, inte minst social bakgrund i sin uppväxt i samma stadsdel. Men någonstans på vägen bestämmer sig Natalie för att hon ska bli framgångsrik jurist. Någonstans delas deras vägar. Som erkänd jurist släpper Natalie det namn hon är given från början, Keisha, och detta står tydligt för en önskan att lämna det förgångna därhän. Hon gifter sig med en vacker och framgångsrik man, Frank, men berättelsen om henne ger en känsla att allt sker med någon sorts automatik, en autopilot inom henne som säger att “detta måste jag göra för att bli framgångsrik”. Hon har lätt för sig i skolan, något som är svårt för henne själv att se utifrån: “att läsa var lätt, och relativt billigt. Å andra sidan förbryllade det flickan att få beröm för ett så reflexmässigt beteende”.

    Hon deltar i det sociala livet som sig bör. Under middagen som Leah och Michel är inbjudna till: “Samtalets stafettpinne går vidare till andra, som berättar sina historier med större glans, kopplar dem till generella kulturfrågor, aktuella nyhetsdebatter.”

    Men hennes liv är tomt. Vi anar det redan i Leahs beskrivning av henne och när vi får Natalies berättelse är den berättad med en sorts distans som får läsaren att ana att en personlig katastrof väntar. Den ytan måste krackelera.

    Felix är en annan figur i boken som lever ett liv som verkar handla om att överleva dagen. Han har träffat en ny kvinna som han gärna vill imponera på men besöker sin gamla flickvän och ligger med henne, beskrivet i en ovanligt närgången scen. Han har två barn sedan tidig ålder och allt i hans liv verkar på något sätt handla om att handha nuet. Även i hans liv har drogerna spelat en avgörande roll.

    Till sist har vi Nathan som jag har med mig när jag läst färdigt boken på grund av hur hans person används som del i handlingen och bokens slut. För en bok måste ju sluta någonstans och ringa in budskapet eller lämna oss med sista känslan. Och det gör han på ett oroande sätt. Han var en gång killen flickorna Leah och Keisha älskade, han var så söt. Nu finns inte mycket kvar.

    Boken är också rolig men den är mest allvarlig. Zadie Smith lyckas gestalta sina karaktärers liv på ett sätt som är övertygande men också stilistiskt överraskande och intressant. Jag är imponerad av hennes språk och kreativa berättarteknik.

    Till sist måste jag säga något om drogerna. Alla personer i boken använder eller har använt droger (jag exkluderar barnen förstås). Jag antar att detta är en realistisk skildring av livet i nordvästra London. Det är i så fall en skrämmande livsstil. Drogerna ger kanske lindring för stunden men de krymper också människorna och hindrar dem från att växa. Också detta känns mycket sorgligt. Men trovärdigt.

    Oj, vet ni vad. Detta är en riktig bra bok. Jag rekommenderar den varmt!

    Andra bloggar om: , , , ,