Den ofrivilliga plankaren!

Det är något sårbart men ändå starkt.

Varje gång jag kommer med tåget till Stockholm känner jag mig som värsta lantisen. Så också denna senaste gång. Men på tåget upp till huvudstaden denna senaste gång tänker jag nöjt att jag har ett ju kort till tunnelbanan, nu är jag för en gångs skull redo! Och om jag minns rätt från förra besöket så finns det pengar så det räcker på kortet.

När jag flyter genom massan av människor i tunneln från Malmötåget mot tunnelbanan ser jag Röda kors-folk med nallar och vattenflaskor och personal från Migrationsverket och också poliser. Det är en ny tid, ett annat Sverige, tänker jag.

Framme vid tunnelbanespärren hivar jag fram mitt blåa kort, lägger det mot avläsningsytan  – men hallå, inget händer. Jag släpps inte igenom. Jag vrider huvudet åt sidan för att, som vi gör här på landet, fråga någon vad jag gör för fel, få lite uppmärksamhet eller hjälp, men icke. Ingen tittar på mig. Då känner jag bakom mig någon som petar lite på mig. Efter mig kommer en man i min egen ålder. Han lägger sitt eget kort på avläsningsplattan, spärren öppnas och han föser mig genom spärren framför sig. ”Så gör man” säger han.

Jahaja.

Jag är i Stockholm för att gå på ”Min kamp”, pjäsen. På P1 har jag hört en väldigt intressant diskussion kring dramatiseringen av Knausgårds sexpack. Hur kan man dramatisera de här 4 000 sidorna eller vad de kan vara, och göra det framgånsgrikt? De intervjuade är i stort positiva, några mycket positiva och jag bestämmer mig för att det här måste jag se. Till min förvåning finns det rätt gott om biljetter.

Och jag blir verkligen inte besviken. Föreställningen är oerhört välspelad och utgör en tolkning, kan man säga, av Knausgårds flöde som går hem inom mig. Jag känner igen mig, och ja, kanske till och med förstår texten mer eller bättre. Pjäsen är kanske bitvis roligare än böckerna, men det kan man ju ta, och fokus läggs rätt mycket kring vissa enskilda händelser. Men det är nödvändigt när man ska koka ner, koka ihop, eller ta ut en essens ur ett sådant mastodontprojekt.

Det känns hemtamt. Jag tycker mycket av det som är viktigt i böckerna finns med, inte minst den komplicerade relationen till pappan. De fyra skådespelarna är alla Knausgård, eller Linda eller vem det nu är som har en replik. Enda dekor är en enorm sten som funkar väldigt bra som symbol, tycker jag, för Knausgård, dilemmat, det oupplösta, ja, vad du vill.

Recensenterna är i stort positiva och jag känner för dessa ord från Amelie Björk i Aftonbladet: ”Pjäsen liksom förklarar denne jobbige man, vars självskadebeteende inräknar faktiska skärsår, en ohälsosam ärlighet och tvångsmässiga självjämförelser med Hitler.” Ja, så är det. Denne jobbige man är i mina ögon ett litterärt geni och jag tror att pjäsen kan vinna Knausgårdläsare. I foajén utanför säljs alla böckerna för 250 kr. Många fingrar på dem och jag hoppas, som stor Min kamp-fan, att fler ska ta sig in i Karl-Ove Knausgårds värld.

Ole Anders Tandberg som har gjort bearbetningen är verkligen värd en eloge. Han måste ha djupläst verket, funderat över referenser och associationer på ett mycket inkännande sätt. Att låta de fyra skådespelarna samsas om de olika rösterna i verket fungerar helt utomordentligt. Ett verkligt stordåd, får jag säga.

Om ni har läst de här böckerna och ska till Stockholm så se pjäsen. Mitt sällskap hade bara läst första boken och lite av andra men hade liksom jag en stark upplevelse. Och vi förstod att rätt många inte hade läst böckerna alls.

Ibland undrar jag hur många som har läst alla böckerna. Kommer den frågan någonsin få ett svar? Förmodligen inte.

Andra bloggar om: MIn kamp, teater, pjäsen Min kamp, Knausgård

Relaterade bilder: