• Austen och Beethoven i kanon

    Posted on september 12, 2015 by in Konst och kultur
    Jane

    Jane Austen, tecknad av sin syster Cassandra 1810. Då var Jane A 35 år.

    Vi sitter i Malmö Lives konsertsal. Framme på scen spelar Boris Giltburg på den stora Steinwayflygeln. Det är Beethovens pianokonsert nr 1. Själv är han liten och spenslig med ett livligt ansikte, smala vackra fingrar som far över tangenterna. Jo, vi ser det, vi sitter på rad 5. Det är en stor upplevelse. Akustiken är som sagts, mycket bra, Malmö symfoniorkester proffsig och att lyssna på en timmes musik för 110 spänn (man är ju panschis, de andra fick betala 125) för en timmes supernöje gör en bara så glad.

    Längst fram, på första raden, sitter en flicka i 8-årsåldern med sin pappa. När Boris börjar spela ser jag hur hon spärrar upp ögonen av häpnad inför hans virtuosa framfart över de svarta och vita. Helt notlöst rasar han på och flickan, kanske en pianoelev, tror knappt att det är sant.

    Jag håller ögonen på henne. Jag kunde varit hon. Som barn fick jag ibland följa med på konsert på det som då hette Malmö stadsteater. Jag brukade vara mycket gripen och impad den första kvarten. Sedan brukade det klia i kroppen och jag vred och vände på mig själv eller följde mönstret på stolarna med fingret, eftersom det var en favorit.

    Flickan på Malmö Live är som jag. Hon är helt begeistrad till en början. Men sedan tar det slut. När jag kastar en blick mot henne ser jag hur hon har vänt hela sig och i stället för att titta på scenen och pianisten tittar hon ut mot oss.

    Beethoven är nog inte för barn. Han är allvarlig, han är rätt pompös. Han säger det han vill säga länge, på olika sätt. Han är så in i bänken romantisk på så vis, det går från ljus till mörker, från högt till lågt. Det är känslosamt.

    Beethoven

    Beethoven i den klassiska målningen från 1820 av Joseph Karl Stieler. Lite idolporträtt, va? Rätt annorlunda än porträttet ovan.

    I veckan har jag avslutat läsningen av boken Övertalning, Jane Austens  (nästan precis samtida med Beethoven) lite mindre kända roman. Den handlar om Anne Elliot som låter sig övertalas att fatta ett beslut som hon sedan ångrar. Tänk, att skriva en bok om övertalning, så unikt, så häftigt originellt. Och Jane Austen var verkligen en mycket egensinnig kvinna, unik och originell i sina tankebanor.

    Anne Elliot tänker självständigt, hon gillar inte det stela och formbundna. Så här säger hon om sin kusin, en mycket välartad man som verkar intresserad av att fria till henne: “Högre än alla andra karaktärer värdesatte hon den uppriktiga, den öppenhjärtliga, den ivriga. Förtjusning och entusiasm fängslade henne fortfarande. Hon kände att hon kunde lita så mycket mer på uppriktigheten hos människor som ibland genom blickar eller ord visade sig vara oförsiktiga eller obetänksamma, än på dem vilkas sinnesnärvaro aldrig svek dem, dem som aldrig försade sig.” Kusinen är inte sådan. Hon litar helt enkelt inte på honom, men hon litar på sin känsla.

    Jag gillar Anne, och boken Övertalning, som bitvis är en skildring av Annes förståelse av att hon just blivit övertalad, mot sin vilja, har många intelligenta och lysande partier. Så här mer än två hundra år efter det skrevs känns det hon har att säga  på många vis aktuellt och trovärdigt.

    Vi läser Austen idag, hennes romaner är faktiskt på många vis mindre mossiga än många som skrevs för 100 år sedan. Vi lyssnar på Beethoven, ständigt, över hela världen. Är det inte egentligen rätt fantastiskt? Om någon behöver en illustration av det kulturella kanon-begreppet så finns det väl i dessa två! Austen och Beethoven.

    Andra bloggar om: , , , ,