Den lysande världen

Margaret Cavendish

Vissa böcker kräver ordentlig koncentration, och genuint känt intresse. För min del är det numera bara dessa som intresserar mig. Efter att i många år i jobbet ha varit tvungen att göra saker snabbt, ofta inte tillräckligt noga eller djupt, och efter att under rätt lång tid känt stor stress, är långsam läsning med fokus något som jag både längtar efter och vill träna upp.

En bok som den (länk till Kulturnytt) ovan beskrivna är ”Den lysande världen” av Siri Hustvedt som nu, när den är utläst och den ligger här bredvid mig, ger mig en känsla som jag har med mycket få böcker: Den vill jag läsa om direkt. Den har djup och allvar den här boken. Den är också, trots detta, rätt rolig.

Boken handlar om Harriet Burden, en konstnär i min ålder som bor i New York. Hennes man, Felix (en av många i boken med betydelsebärande namn) har dött. Så har även Harriet i bokens början.

Det som gör den här boken lite jobbig inledningsvis, är berättartekniken. För den inleds med ett ”Redaktörens förord”. Det är alltså redaktören för den här fiktiva bokens material. Förordet, fiktivt, ger bakgrunden till Harriets historia. Redaktören berättar att en Richard Brickman har påstått i en konsttidskrift att konstnärliga verk som påstås vara skapade av tre olika unga män i själva verket är skapade av en medelålders kvinna, Harriet Burden. Genom att publicera olika dagböcker, Harriets, hennes barns, de tre konstnärernas, hennes partner Brunos, galleristers, etc, vill redaktören bringa klarhet i den här frågan.

Boken är ett myller. Berättartekniken är snudd på överkrånglig men när man väl fått förståelse för den och bokens idé så klarnar det. Harriet Burden har känslan att manliga konstnärer både lättare får plats på New Yorks gallerier och också får bättre och mer respektfulla recensioner av kritikerna. Jag misstänker att hon har rätt. Jag misstänker också att Hustvedt har egen erfarenhet från den litterära världen av detta.

Harriet Burden låter tre unga konstnärer ställa ut konst som hon skapat som om den var deras. Boken visar hur utsatt hon blir och exploaterad. Men också vilken enorm kraft hon besitter kreativt och intellektuellt.

Harriets egna dagböcker som publiceras i den här romanen har mängder av fotnoter, skapade av den fiktiva redaktören (jag upprepar eftersom det är rätt kruxigt det hela). De gör mig emellanåt lätt trött och ibland hoppar jag över dem. Harriet Burden är lärd, och säkerligen är Hustvedt även så. Jag läste att hon i en intervju berättat att hon skriver sex timmar om dagen och läser fyra.

Till slut, rätt sent i boken, inser jag att den tyngsta referensen i Harriets dagböcker är den till en Margaret Cavendish, en kvinna som levde på 1600-talet och som skrev en utopisk roman om ett framtida jämställt samhälle. Vad den heter? Jo, ”The Blazing World”, ”Den lysande världen”. Cavendish skrev ett femtiotal verk under sin livstid och verkar ha varit en intellektuell gigant. Osedd som sådan.

När Harriet ligger på sin dödsbädd, berättar hennes barn för Sweet Autumn Pinkey, en ung kvinna med new age-stuk som Harriet tycker mycket om, att Harriets konst som ofta utgörs av människofigurer, är full av referenser till Cavendish: ”De berättade för mig om den kvinnliga filosofen som nästan var bortglömd och vars namn jag inte kommer ihåg men som var inspirationen till den stora kvinnan och och alla hennes små människor. Hon levde för länge, länge sedan.”

Hustvedt har talat om hur kvinnor har glömts bort och reducerats och hur Cavendish är ett exempel på detta. Jag blev väldigt, väldigt tagen av att läsa om Margaret Cavendish. Jag hittade hela texten, alltså Cavendishs, på nätet. Det är ju 350 år sedan den skrevs (bara det!!). Där finns den.

I en av de källor jag läser om Cavendish står detta: ”Margaret was viewed by her contemporaries as being rather eccentric. She was extravagant and flirtatious, accused of using speech full of ’oaths and obscenity’, and was noted for her unusual sense of fashion. This reputation for eccentricity survives today, when Margaret is widely referred to as ’Mad Madge’.” Wow, tänker jag. Hon låter precis som Harriet i boken!

Så här skriver Harriet i en av sina dagböcker:

Jag, Harriet Burden, bekänner härmed att mina olika fantasiföreställningar har drivits av:

1. en allmän längtan efter hämnd på tråkmånsar, tjockskallar och dumhuvuden.

2. en fortlöpande, sönderslitande intellektuell isolering som resulterat i ensamhet på grund av att jag läste för många böcker som ingen kunde prata med mig om.

3. en växande känsla av att alltid ha blivit missförstådd och ursinnigt tiggt om att bli sedd, verkligen sedd, men att inget som jag gjorde åstadkom någon skillnad.

Det är både kraft och sorg i detta. Ja, det här är en bok som ger en känsla både av kraft och sorg. Men också glädje. Tänk att skriva så inspirerande som Hustvedt gör! Och att vara så lärd som Hustvedt är. Och mötet med Cavendish, vet ni, det var stort för mig. Boken, 1600-talsboken  finns på svenska och jag har bett Stadsbiblioteket i Lund köpa in den. För jag vill slippa Harriets upplevelse.

”en växande känsla av att alltid ha blivit missförstådd och ursinnigt tiggt om att bli sedd, verkligen sedd, men att inget som jag gjorde åstadkom någon skillnad.”

Jag vill också tillägga att den här boken i hög grad handlar om kärlek. Det finns många kärlekar i boken, mellan Harriet och hennes Bruno, även till den döde Felix, men också starkt till barnen, Ethan och Maisie. Inte minst hennes beskrivning av kärleken till sonen berör mig starkt.

All in all så tycker jag att det här är en riktigt bra bok, inte minst i det att jag förutom att jag blivit road, oroad, blivit nödd att tänka för att förstå den kluriga berättartekniken, också lärt mig en massa. Tack Siri, för det!

Andra bloggar om: Siri Hustvedt, Den lysande världen, The Blazing World, Margaret Cavendish, utopi, feminism, konstkritik

Relaterade bilder: