Rosling och Knausgård. På allvar.

Tre för Knausgård

Jag var på kalas. En vänlig vän fyllde hela 80 år. Han lös av förtjusning när han tittade ut över de hyllande vännerna. Han njöt, så tror jag att det var. Det är gott att få vara med länge, och att ha vänner som går bredvid. Han har mycket annat att vara glad över dessutom.

En bisak kunde vara att tre personer på hans kalas som hamnade bredvid varandra alla hade läst Knausgårds ”Min kamp” och alla tyckte likt mig att verket är mästerligt. Vår treeniga liknande syn på Knausgård handlade om språkets storhet, flödets lätthet och också, likheterna med en annan stor svensk författare, Strindberg. Det var en rätt enastående upplevelse för mig. Glad i hågen blev jag.

På kvällen fortsatte jag kalasa med några kolleger. De har inte läst Knausgård men har andra fina kvaliteter. När jag kom hem från det mötet berättade Mats om Roslings tal som han just hört. Ojojoj, sa han. Skakade på huvudet och såg glad ut. En sådan man, professor Rosling.

En sådan man. Ett sådant patos. Vad vi behöver honom. Och kanske det som gjorde starkast intryck på mig i hans tal var hans hyschande när publiken applåderade hänfört, gjorde honom till idol, till någon de kunde hylla. ”Det är liksom allvarligt, va”, sa han när publiken applåderade. Inget att tjoa och tjimma kring.

Men ändå. Heder åt dig, Rosling, du har min stora respekt. Du förklarar det så vi förstår, du klargör och förtydligar. Och du pekar på allvaret.

Knausgård har också allvaret. Läs gärna hans essä om Breivik, till exempel. Det är också allvar.

Andra bloggar om: Knausgård, Rosling, Syrien, UNHCR,

Relaterade bilder: