Jag har tidigare skrivit om min lågstadielärares röda Bicpenna här i Jahaja. Som nybliven skolelev var jag väldigt fascinerad av hennes penna och skrift. Jag brukade iaktta henne och längta efter att kunna skriva som hon. Det var förknippat med vuxenhet och makt.
För mig var skriften lite komplicerad i början av skoltiden eftersom jag skrev baklänges när jag började första klass, det lilla jag skrev. Jag ser mig stå liksom ovanför henne och titta ner när hon skriver in saker i sin gröna lärarbok. Kanske ett betyg? Kanske ”Eva hade gjort sin läxa slarvigt?” Vad vet jag. Men den röda Bicpennan har ett starkt symbolvärde för mig.
Det visar den sig också ha för en gammal klasskamrat som jag träffar. Vår fröken skulle lära oss skriva O, berättar hon. Fröken skrev ett O i allas böcker med sin röda Bicpenna för att demonstrera hur bokstaven skulle se ut. Min klasskamrat härmade ordentligt och skrev ett O. Med röd penna. Vår fröken blev mycket arg. ”Bara jag skriver med rött bläck” sa fröken.
Vissa lärare borde inte vara det. Lärare. Eller så skaffade de sig sitt yrke innan, för att citera min mor igen, innan psykologin var uppfunnen. För en del lärare har ingen känsla för vilken makt de har och hur illa de kan göra en unge.
Hon var inte snäll, vår fröken. Hon behandlade vissa väl, andra inte och aldrig att man förstod vad man gjorde för fel (nej, hon var inte heller snäll mot mig).
Det var definitivt inte hon som inspirerade mig att bli lärare. Däremot en annan lärare som jag heller inte gillade. Det var en lärare jag hade som gymnasist. En lärare som undervisade om litteratur, LITTERATUR!!! genom att läsa direkt ur läroboken och göra den sköna konsten till något platt och tråkigt. ”Jag ska bli svensklärare. Och jag ska blir en bra svensklärare” tänkte jag argt.
Jahaja. Och på den vägen blev det. Men nu är den tiden slut. I varje fall den vanliga lärarrollen. Nu har jag en annan lärarroll. Men mer om det en annan gång!
Andra bloggar om: lärare, bicpenna, lärares makt, skam, klasskamrat